Stockholmsresa

I torsdags och fredags var jag i Stockholm på kurs. Jag brukar oftast tycka att det känns rätt jobbigt att åka iväg när jag ska vara borta från barnen på nätter, men den här gången visste jag att det bara var en natt och det tycker jag inte gör så mycket. Jag skulle dessutom bara vara deltagare i en kurs och behövde alltså inte förbereda någonting eller ha ansvar för något. Till råga på allt en kurs jag hade rätt höga förhoppningar om och som jag kände att jag behövde. Det kändes jätteskönt. Så jag åkte iväg med lätt sinne.
Kursen var på Näsby slott i Täby. För femton år sedan (jisses, hur är det möjligt att det är så länge sedan) när jag bodde i Täby så hade jag min vindsurfingbräda liggande i hamnen precis intill. Jag har inte varit tillbaka där sedan dess. Det kändes konstigt att allt såg likadant ut som då. Bryggorna låg på precis samma sätt, viken såg precis likadan ut, jag såg direkt vilka ställen som var lite besvärliga att kryssa sig förbi. Det är en plats som betytt rätt mycket för mig men från en tid som är långt borta. Det kändes oerhört märkligt att platsen fortfarande fanns kvar precis som om inget hade hänt. Som att jag klivit in i en tidsmaskin.

Hursomhelst, kursen var otroligt bra och det var väldigt inspirerande människor med. Det blev många öppna diskussioner som fick mig att tänka till och värdera och omvärdera sådant jag gjort. Så nu är jag full av inspiration att hantera en massa saker som jag före kursen inte riktigt visste hur jag skulle göra med.  Och till råga på allt en massa kolleger som jag kan ringa till när jag behöver rådgöra om något.

Jag fick några timmar på fredageftermiddagen från det att kursen slutade och innan flyget gick. Det var en jättefin höstdag. Solen sken och lövträden var höstfärgade. Jag promenerade till Täby centrum, gick runt lite där och tog sedan Roslagsbanan till Stockholm Östra. När konduktören kom så fick jag fråga om hur man köper biljett. Man skickar ett sms till ett SL-nummer och skriver HAB i sms:et. Då får man en svarskod som man visar för konduktören. Det kostar 54 kronor att åka de ca tio kilometrarna från Täby Centrum till Stockholm östra. Det kändes ganska konstigt att inte ha en aning om hur man köper en biljett eller vad den kostar. Men nu är jag tillbaka på banan igen och vet hur det går till. Tur att jag är i Stockholm lite då och då så att jag blir lite uppdaterad.

Vid Stockholm Östra så finns en korvmojj som säljer stans bästa tunnbrödrullar med hemlagat mos med jättemycket smör. De där tunnbrödrullarna var en nästan ouppnåelig dröm när jag pluggade på KTH. Varje dag gick jag förbi den där korvmojjen och drömde om en tunnbrödrulle. Men då krävdes en noggrann ekonomisk analys med avancerade konsekvensberäkningar innan jag kunde köpa någon. Jag tror att jag under de fyra år jag pluggade där köpte ungefär fyra tunnbrödrullar. Nu gick jag direkt fram till korvmojjen utan att göra någon ekonomisk analys och köpte en tunnbrödrulle. Det kändes lite roligt att jag varit på kurs i två dagar på Näsby slott på en proffsig utbildning och med väldigt god mat utan att reflektera särskilt mycket över det lyxiga i det hela. Jag är utan tvekan jättetacksam att jag får möjlighet att gå en sådan kurs, men jag får ingen lyxkänsla av det hela. Men att gå raka vägen fram till korvmojjen vid Roslagsbanan och köpa en tunnbrödrulle utan att göra någon djupare konsekvensanalys av inköpet, det kändes som en nästan ofattbar lyx och rikedomskänsla. Lite komiskt. Jag borde ha passat på att gå på toa på centralen för fem kronor också för att späda på den lyxiga känslan ytterligare.

Med tunnbrödrullen i handen så promenerade jag sedan vidare genom stan förbi Arkitekthuset, Villagatan, genom Humlegården och Stureplan, längs Kungsgatan, över Hötorget och vidare ner till Centralen. En promenad jag gjort hundra gånger förut och det kändes precis som då. Precis som att jag aldrig varit borta. Det här är ju mitt hem. Jag är en självklar del av det här och det här är en självklar del av mitt liv. Och lika självklar kändes fortsättningen av resan. Arlanda Express, propellerplanet till Lycksele, friheten att ta cykeln från flygplatsen hem till bruna tegelhuset och min underbara familj. Det är också mitt liv och mitt hem. Det kändes som att jag gjort en femton år lång resa genom livet på några timmar och det kändes jätteskönt. Det har ofta känts som öar  av olika tider och platser som funnits i livet som inte haft något samband med varandra och det har känts rätt förvirrande. Men nu fick jag liksom ihop det hela och det kändes väldigt skönt. Men jag kan fortfarande inte riktigt smälta att jag faktiskt har råd att köpa en tunnbrödrulle utan konsekvensanalys.

Förkylningarnas och administrationens tristess

Nu har vi, troligtvis tillsammans med 90% av Sveriges övriga barnfamiljer, kört förkylningsmaraton härhemma i några veckor. Inte helt ovanligt på hösten. Det är trist att få den första förkylningen, men det kan samtidigt nästan vara lite mysigt. Men när man som vi nu varit förkylda i flera veckor och vi vuxna också löst av varandra så är det riktigt trist. Man hamnar liksom efter med allt. Återvinningskorgen är full, kylskåpet är orensat, tvätten hamnar efter, det känns ostädat lite här och där, köksbänkarna blir på något mystiskt sätt mer och mer belamrade med grejer man inte hinner flytta därifrån annat än till något annat ställe där de också ligger och skräpar, högen med intejätteakutpapper växer. Det blir så jobbigt då att ta tag i något. Om man ska rensa ut lite ur kylen måste man först tömma papperskorgen och återvinningskorgen. Sedan måste man städa köksbänken bredvid kylen för att ha någonstans att ställa kastamaten på. Men vart man än ska flytta de där grejjerna så är det fullt överallt. Var i hela fridens namn kommer alla små grejjer ifrån? Och hur är det möjligt att det finns så många tråkiga administrativa papper som hamnar i ens brevlåda och som man måste åtgärda? Och hur kan det bli så mycket bara för att man bara gör det mest akuta i tre veckor? När hände det? När jag flyttade hemifrån och hade egen lägenhet första gången så hade jag två eller tre räkningar i månaden. Jag klarade mig utan problem på studielånet. Ok, jag förstår att det är mer papper och räkningar när man har tre barn och hus, men inte att det ska vara SÅ mycket mer administration. Varför vill så många mig så mycket hela tiden? Jag är så trött på administration att vi av många skäl, men bland annat det, beställt en friggebod till tomten. Den ska bli en administrativ frizon. Där ska bara jag och Ulf få vara, det ska alltid se ut som det gjorde innan (alltså inte ligga leksaker överallt) och det ska inte få komma så mycket som en endaste liten administrativ lapp över tröskeln. När man blir trött på alla måsten så ska man kunna gå ut dit till en välstädad stuga, sätta sig i soffan, slå igång lite bra musik, läsa en bok och bara vara. Och inte ha ett enda måste inom synhåll. Nu måste jag bara be grannarna att skriva under ett administrativt papper om att vi ska få ställa det vid deras tomtgräns.

Prestation / upplevd prestation

Jag tycker att det är intressant att jämföra upplevd prestation med vad jag faktiskt presterat. Härom veckan var jag ute och sprang för första gången efter några veckors förkylning och halvförkylning. Det gick jättedåligt. Jag var hur tung och seg i benen som helst och jag gick ganska mycket. Men när jag efteråt gick in på runkeeperappen där jag registrerat springturen så såg jag att jag hade sprungit knappt 6 kilometer och hade samtliga minuttider på mindre än 6 minuter. När jag sprungit tidigare och tyckt att det gått jättebra har jag ändå legat just under eller över 6 minuter per kilometer. En gång när jag sprang med en kompis som jag brukar springa med på torsdagluncherna så hände en liknande sak. Torsdag 1 så sprang vi helt otroligt snabbt. Vi flög fram hur lätt som helst. Torsdagen efter var vi jättetröga och tunga i benen bägge två, vi gick en hel del och tyckte att det gått jättedåligt. När vi sedan kollade tiden så skiljde det ungefär fem sekunder på de knappt fem kilometrarna vi sprungit.
Ofta är det likadant på jobbet. Vissa dagar flyter allt och jag känner mig hypereffektiv, andra dagar tar det stopp i nästan allt. Men när jag sedan gör tidrapporten så brukar det ändå se ut som att jag presterat ungefär lika mycket. Är det kanske så att man oftast presterar lika bra bara det att det känns olika jobbigt olika dagar? Det kan ju vara en tröst att tänka på de där dagarna när det tar emot.