Tankar och allt möjligt: Sommarens sista stugmorgon och triathlon enligt Carina

Lördag morgon. Jag vaknar på vinden vid Laggartorp med de breda mörka och vackra takplankorna ovanför mig och ljuset börjar sippra in bredvid rullgardinen. Jag känner mig utsövd. En lite märklig känsla men helt underbar. Jag hör skogsljuden utanför, fåglar som hoppar på taket och flyger iväg och ropar åt varandra. Jag vaknar till i min egen takt. Går ut en sväng och känner att det är en kylig men vacker sensommarmorgon. Solen glimmar genom träden bakom lagårn. Jag kokar te och dricker en kopp i köket men går sedan ut och sätter mig framför stugan där jag suttit och druckit morgonkaffe så länge jag druckit kaffe. Förut var det min och mammas stund när vi var där tillsammans. Vi delade njutningen av att hinna ut dit innan solen steg över lagårn och det blev för varmt. Vi njöt tillsammans av den där stunden när solen glittrade genom lövverket. De första åren efter att hon dog så var det en sorgestund. Jag dukade fram två koppar då precis som vanligt. En kopp till mamma och en till mig och jag slog upp kaffe i båda. Men mammas kopp förblev orörd. Under hennes sjukdomstid när vi visste att hon inte skulle överleva cancern så pratade vi om hur de där morgonkaffestunderna skulle bli sedan, när hon inte längre kunde vara med. De första åren var de fina stunder, men det blev sorgestunder. Nu tänker jag fortfarande på henne varje gång jag sitter där och jag saknar henne varje gång, men det är inte längre tung sorg jag känner. Jag känner sorg, men ännu mer glädje när jag tänker på alla de morgnar vi suttit där och njutit tillsammans. Ibland blir sorgen efter henne fortfarande mörk och tung, som när jag ser kvinnor i hennes ålder inne i stan. Eller när jag ser mormödrar tillsammans med sina barnbarn. Då blir jag fruktansvärt ledsen och arg över att inte mamma får gå där och att hon inte får vara tillsammans med våra barn. Då är inte glädjen större än sorgen. Då är jag bara förlamande tungt arg och ledsen. Men vid Laggartorp, i trädgårdssoffan framför stugan vid morgonkaffet. Där har sorgen övergått till en vacker sorg blandat med tacksamhet och ljusa minnen.

Efter flera koppar kaffe, gott valnötsbröd, grand blanc och en croissant från gateau så kände jag mig lite trött igen och gick och lade mig en stund. Men seglarlusten tog fart, så jag satte snart igång att göra iordning det jag skulle ha med mig. Jag packade cykeln och cyklade ner till Tullgarn. Tog jollen ut till segelbåten och gav mig av. Det var fantastiskt fint väder. Soligt och varmt och jag hade bara shorts och topp på mig.
Det blev en varm och skön sista sommarsegling. Mycket långsam dock och jag insåg att det där med havstulpaner nog faktiskt var ett ganska stort problem. Till slut kom jag i alla fall fram till Trosa, kunde lägga till utan problem och kände att jag nu även klarat av att ensamsegla.
Från Trosa sprang jag längs Trosaån och längs fina stigar och grusvägar över Hunga till Vagnhärad. Jag sprang förbi en massa kor och höns som hade det precis sådär som jag önskar att alla kor och höns har det. Sensommarsolen lyste och jag undrar om inte springturen var nog så fin som seglingen. I Vagnhärad hade jag en cykel som stod och väntade på mig, så därifrån cyklade jag tillbaka till Laggartorp. Det blev en riktig triathlon version Carina. En bra avslutning på en fin sommar.