Rutiner och detaljer

Jag älskar alla små detaljer och rutiner som finns vid Laggartorp. Att sova på vinden och känna små vindpustar som tränger sig genom springorna mellan plankorna. Att vakna sakta och ligga och lyssna på fåglarna som hoppar på taket, kryper under takplåten och när de flyger iväg. Alla små knäppanden och andra ljud som ett gammalt timrat hus med alla sina invånare ger ifrån sig. Att gå ner från vinden och böja sig i trappen för att inte slå huvudet, att lite försiktigt öppna dörren till köket och kika in innan jag går in, att lägga märke till hur det känns att lyfta visseljohanna och fylla med tevatten, att försiktigt ta tändsticksasken, vrida på gasolen och tända. Just det där att tänka på vad jag gör när jag gör det och vara tacksam för att jag får göra det. Inte bara att göra en masa saker på slentrian. Det är så skönt. Sakerna står där de alltid stått. Många av köksredskapen har använts av min mormors föräldrar när de bodde där och av alla som varit där sedan dess. Det har avnjutits så många koppar kaffe ur de kaffekoppar som finns där. Det känns lite som att alla som njutit av morgonkaffet utanför stugan sitter med mig när jag sitter där och ser solen ta sig över trädtopparna och kasta sina första strålar på stugan och den som sitter där med sitt morgonkaffe. Alla rutiner är sköna och trygga och invanda. Jag tycker om dem. Det är stor skillnad mellan kära rutiner och trist slentrian. Ibland blandas rutin och slentrian ihop. Lite synd. Att låta livet gå på slentrian är att följa med utan egen vilja och utan att uppskatta eller reflektera särskilt mycket. Det kan vara skönt eller åtminstone nödvändigt ibland när det varit lite för mycket beslut och lite för lite sömn under vissa perioder. Men det är inget vidare roligt eller intressant. Att ha kära rutiner är något helt annat. Det är att uppskatta och förvalta de vanor som är sköna och en väldigt bra grund för att sedan ifrågasätta och hitta på en massa nya sätt att tänka och vara.
Så fram för fler rutiner och mindre slentrian.

Träskor

Jag har äntligen köpt ett par träskor. Lite för stora. Jag älskar att gå runt i lite för stora gummistövlar och lite för stora träskor. Det känns så somrigt och ledigt och fritt.

Mera regn

Idag har det regnat nästan hela dagen. Ibland har det duggat och ibland har det regnat lite mer. Vi höll till uppe på vinden hela högen i förmiddags och spelade hetpotatis och bara var med varandra. Det är så underbart att få vara tillsammans hela hela tiden. I vanliga fall så ligger man liksom alltid steget efter. Hinner inte se tillräckligt, hinner inte lyssna tillräckligt, hinner inte kramas tillräckligt, hinner inte vara tillräckligt. Men nu och här så hinner vi vara med varandra i lugn och ro hela tiden. Och det finns tid att vara själv också så att det går att riktigt riktigt njuta av att vara tillsammans. Helt underbart.

När Ellen somnade middag så fick killarna spela och jag och Ulf fick njuta av regnsmattret på taket. Vila.

Jag hade egentligen inte tänkt springa idag, men efter vilostunden så började det rycka i benen, så då gav jag mig ut i alla fall. Tänkte att jag bara skulle springa ett lite lugnare kortvarv. Men när jag väl kom ut så började det ösregna, så då var det svårt att springa alltför långsamt. På min standardspringrunda här finns en väldigt bra backe. Den är drygt en kilometer lång. Den börjar lite flackt uppför med stigande lutning allteftersom. Så småningom planar den ut kanske 50-100 meter innan den börjar stiga igen och bli brantare och brantare. Därefter kommer ytterligare en platå där man får lite vila innan den sista stigningen börjar som blir rätt brant. Avslutningen är en flack uppförsbacke. Den är grym både som fysisk och mental tränare. Den är väldigt rolig. Den börjar nästan kännas som en kompis. Den är grymt jobbig, men samtidigt är det den jag längtar efter när jag börjar längta efter att springa. Jag har ett nytt upplägg för den varje gång. Testar olika sätt att ta den på bästa sätt. Olika ambitioner varje gång. Idag tänkte jag helt enkelt bara springa uppför den utan att ta ut mig alltför mycket. Jag tänkte att jag skulle se hur lätt det gick om jag inte försökte hålla något tempo i den. Ett ganska trevligt sätt. Nästa gång kanske jag ska försöka ta det lugnt hela backen fram till sista branten och spurta i den. Ska bli kul att se hur det går. Eller så blir det något annat sätt. Ska klura lite på det när jag lägger mig ikväll tror jag. Sista halvkilometern av springturen ägnade jag åt kantarellplockning. Ett jätteskönt sätt att varva ner har jag märkt. 


Vädret gjorde att det blev en kalldusch i vattenslangen efter springturen. Det är alltid lika fascinerande hur något som är så kallt som en kalldusch gör en så varm. Det måste vara att pulsen går upp eller något. Det är så skönt att klä sig i varma rena kläder efter de blöta träningskläderna och kallduschen.

Efter springturen lyssnade jag o Ulf o Ellen på Torsten Flinck i "Sommar" i P1 uppe på vinden. Sedan blev det en god kantarellmiddag med kött, potatis och gräddsås.

Nu på kvällskvisten så kom solen fram. Välkommet. Barnen fick hoppa av sig överskottsenergin på studsmattan medan jag o Ulf sitter i hammocken och slösurfar och äter choklad. Känns skönt. Det här är verkligen semester i sin allra allra bästa form.

Duggregn i hammocken

Inatt sov jag jättegott. Det är bland det bästa jag vet. Att vakna och känna mig utvilad.
Här vid Laggartorp har vi bäddat fyra breda madrasser bredvid varandra på golvet på vinden. Den optimala småbarnsfamiljebäddningen enligt mig. Ingen ommöblering av familjemedlemmar behövs nattetid. Att ligga där och höra regnsmatter på taket precis ovanför, fåglarna som bor under övertaket som flyger ut och in, resten av familjens lugna andetag och lite skogsljud utanför är så rogivande. Ibland kommer det små försiktiga vindpustar genom springorna i väggen. Det bästa av både ute och inne.
Nu på morgonen drack vi morgonte tillsammans allihop. Sedan gick jag ut och tog mitt morgonkaffe och några småkakor i hammocken och där sitter jag fortfarande. Det regnar och smattrar mysigt på hammocktaket. På vinden leker Ulf hetpotatis med barnen. Jag hör att alla har det bra, men jag behöver inte göra något själv. Lyx! Jag tittar på lagårn och på allt annat som finns att titta på här. De logiska sinnena kopplas bort och jag kan tänka tankar färdigt och bara vara. Skönt.

Duggregnlugn

Sitter med en sovande liten Ellentös i knät. Ulf är och handlar och pappa är ute i skogen och letar efter kantareller och bär. Jag hade egentligen tänkt mig att skruva ihop en nyinköpt hammock, men så snart jag går ut och börjar sortera skruvarna och muttrarna så börjar det regna, så då kändes det till slut vettigare att ge upp ett tag och göra ingenting. Resultatet blir ju liksom ändå detsamma med undantaget att alla är lugna och harminiska istället för irriterade.

I kammaren leker Filip och William med lego. De fantiserar ihop en värld som känns långt bort för mig, men som de befinner sig i. På radion går ”Sommar i P1”. Det är en bagare som pratar sig varm om surdegsbröd, rätt sorts mjöl och annat intressant. Jag ser mig om i Laggarköket och tittar på alla små detaljer jag tittat på sedan jag var liten och som jag tycker så mycket om. Det är lugn sommar. Det går långsamt. Det är skönt.