Nu blir dörren fin

Före

Efter. Eller, nästan i alla fall. Man ser ju redan nu hur fint det blir. Tur att jag har små hjälpredor.

Seglingsförberedelser

Och den här hittade jag imorse och den var visst oläst och till och med inplastad fortfarande. Men nu börjar jag bli riktigt seglarsugen, så det nu har jag läst kapitel A (sätta segel och börja segla) både framlänges och baklänges. Det kittlar i magen när jag tänker på om det faktiskt kommer att bli så att jag lyckas få upp seglen och segla. Men än återstår en hel del moment. Jag måste få tag på den där personen jag blev tipsad om som kunde hjälpa till med sjösättning och så måste jag ha en flytväst och så måste jag ha sjökort som jag ska läsa in mig på och så ska jag ha koll på min bojplats. Och så ska jag ner till båtklubben och rensa grusgången vilket blev mitt arbetspass tillsammans med gräsklippning. Det där sista blir nog eftermiddagens uppdrag. Sen ska jag kolla igenom alla segel och alla tampar och andra smådetaljer och skaffa bensin till motorn och en hel del andra småsaker. Tänk, tänk, tänk om jag sedan faktiskt kommer att lyckas segla. Ska nog skaffa två övningskörningsskyltar och sätta på sidorna på båten så att folk vet att det är klokt att hålla lite extra avstånd också.

Röjning och jämställdhet

Nu har jag kunnat springa en hel massa dagar på raken utan att hälen givit sig tillkänna alls. Jätteskönt, men jag vill inte utmana ödet, så idag blev det uppehåll. Men då blev det röjning av granar runtikring stugan så att inte skogen ska komma alldeles inpå knuten och så att jag skulle få mig ett skönt träningspass. Några döda grova syrener sågade jag också ner och släpade iväg. Det är väldigt skönt för både kropp och huvud med lite hårt fysiskt röjningsarbete och så blir det ju väldigt fint efteråt också. Det är intressant att känna skillnaden i kroppen efter tungt arbete som att såga granar jämfört med ett löppass som i och för sig är jobbigt men som inte kräver lika mycket muskelarbete. Skönt med bägge. Lite extra kul tycker jag också att det är när jag får använda gamla verktyg som generationerna före mig haft som arbetsredskap här. Idag blev det en såg som antagligen sågat upp stockar till ved som värmt stugan i många kalla vintrar. Nu fick den hjälpa mig att siktröja. Eller, sikt och sikt, jag röjde bort lite granar så att man ska kunna se skogen bättre. 

Och medan jag körde röjningsarbete så ägnade sig Ulf åt disk, tvätt och matlagning. Jämställdhet i högform. :-)

Att röja fram en torparträdgård

Att röja fram en torparträdgård är inte det lättaste. Eller minst fysiskt krävande. När man kommer ut hit på försommaren så gäller det först att röja fram gräsmattan. Inte så lätt alla gånger eftersom vildsvinen ofta lekt markberedare under vintern. Och så gäller det att sluta i tid. Eftersom varje sak jag gör ger så mycket resultat så är det lätt att hoppa över pausar och köra på, men då vet jag att jag efteråt blir helt slut. Men det är ju så kul och som sagt, så tacksamt. Varje ansträngning syns verkligen. Tre, fyra timmar med gräsklipparen trollar fram en stor del av trädgården och gör att torpet ser bebott ut. En timmes rensande gör att ett gräsbuskage blir en vinbärsbuske, en timmes jobb med sågen gör att de små träd som envisas med att komma närmare i höga gräset blir undanröjda och det höga gräset ser ut som en äng igen, en halvtimmes klippande med en röjsax gör att man kan gå fram till de flesta ställen man vill gå till utan att bränna sig på brännässlor.
Jag är långt ifrån någon trädgårdspedant vilket kanske framgår och jag kan väldigt lite om växter. Jag röjer fram det som ser ut som buskar och blommor. Det som kräver kunnig skötsel försvinner, men det blir väldigt fint av de saker som överlever i min omvårdnad också. Jag försöker förvalta den gamla torparträdgården så gott det går, men utan att slita för mycket. Och om något självsår sig som är fint så låter jag det vara kvar. Som vildhallonen som börjat växa i vinbärsbusken till exempel. Varför rensa bort dem? Hallon är ju mycket godare än vinbär.

Sedan har jag några favoriter som verkar klara sig bra under min vårdnad eller möjligen frånvaro av vårdnad. Jasminen till exempel. Den är nog min stora favorit. Den är fantastiskt vacker och dessutom så blommar den under den tid vi är här. Busken brukar vara helt grön när vi kommer hit på försommaren, sedan ser man hur den börjar visa lite färg i knopparna och sedan slår den långsamt ut och blommar länge. Den ger en väldigt skön skugga att sitta under när det är varmt och soligt och den gör mig glad. Jag tror att jag tycker extra mycket om jasminen eftersom den bara blir vackrare och vackrare för varje år. Ganska mycket annat i trädgården har förfallit och försvunnit sedan jag, vildsvinen och mördarsniglarna tog över vårdnaden, men jasminen blir bara vackrare och vackrare för varje år. Oh nu håller de första blommorna på att slå ut.

Sommarfrukost

Framme vid Laggartorp

Så var vi framme vid Laggartorp igen. Jag och Ellen flög ner i fredags och killarna tog bilen i lördags. Fredag till lördag sov jag hos pappa och sedan åkte vi ut hit på lördagsmorgonen. Vi åkte förbi mammas grav eftersom det skulle varit hennes födelsedag om det inte varit för den eländiga hemska cancern som tog henne ifrån oss alldeles för tidigt. Tänk om hon fått se Ellen springa och hoppa omkring i sin lilla söta klänning med jordgubbar på. Om hon kunnat ta emot blommorna som hennes yngsta barnbarn plockade åt henne. Om hon kunnat baka drömtårta och annat gott kaffebröd och bjuda hem oss på födelsedagskaffe och ordna den där trevliga festliga stämningen som både hon och mormor och morfar var så bra på att få till. Kanske ute vid Laggartorp till och med. Men nu är det inte så. Nu har jag istället världens finaste dotter som sprang runt hennes grav i sin söta klänning med jordgubbar på. Nu lades blomman på hennes grav istället. Och sedan fortsatte Ellen och pappa och jag på egen hand ut till Laggartorp. I det liv som blev istället. I det liv där det är jag och Ulf som har hand om Laggartorp, där det är vi som har ansvaret för att sköta vårdnaden om det gamla älskade släkttorpet, där vi bor därute en hel massa veckor i sträck på somrarna, där det nu är två generationer som samsas istället för tre. Min pappa kommer ut då och då och det är jättebra det också, men det är ju liksom inte hans släktställe och det är en helt annan sak än om det vore mormor och morfar som bodde därute hela somrarna och fick barnen och barnbarnen på besök då och då. Sådär som det var när jag var liten. Det som var så underbart. Åtminstone för oss barn. Med vuxna ögon ser jag kanske på ett lite annat sätt på att samsas tre familjer och tre generationer i ett pyttelitet torp med ett pyttelitet kylskåp utan el och rinnande vatten. Men mina barndomsminnen är enbart ljusa. Och eftersom jag har världens finaste barn så är de värda allt bäst i hela världen och de ska givetvis ha allt det jag hade som barn som var bra. Nu är det inte så utan något annat istället. Det som känns skönt nu är att sorgen över vad som inte blev inte är lika brännande längre. Visst börjar mina ögon att tåras bara av att skriva det här, men det är inte någon förlamande maktlös känsla längre. Nu kan jag faktiskt se att det vi har och det vi kan ge våra barn inte är riktigt samma sak som det jag sett framför mig som självklart, men något annat som de inte haft annars. Vi får husera alldeles som vi vill här. Vi sköter om stugan som vi vill. De bor härute hela somrarna.
Den enorma tyngd av ansvar jag kände de första åren har faktiskt börjat lätta lite. Jag tänker ibland på hur många släktgårdar det finns. Hur många av de som tar över känner samma blytunga ansvar och nästan rädsla som jag kände de första åren efter att mamma dog och vi tog över. Antagligen är det väldigt många. Jag är så lättad att det inte känns lika tungt längre. Tidigare kunde jag nästan känna skräck över en så enkel sak som tanken på att gräsklipparen inte skulle starta. Var kom den skräcken ifrån? Visst, det är jättebesvärligt om man kommer ut hit en helg och bägge gräsklipparna är trasiga, men det är faktiskt inte hela världen att lämna in den på reparation eller att köpa en ny. Inte för att sådana utgifter är roliga direkt, men min rädsla stod inte riktigt i proportion med utgiftsrisken. Nu börjar det kännas som att det är vårt. Redan nu, efter bara tre dagar, känns stugan helt inbodd. Jag har sopat och skurat bort allt (nästan) som mössen ställt till med under vintern, jag har diskat igenom det mesta och torkat av det mesta. Jag har klippt gräset så att det ser fint ut. Under några år så har vi rensat bort gamla täcken och kuddar som mössen använt som boplats och proviant vintertid och som inte luktar så gott längre. Jag har sparat några av mormor och morfars gamla kläder men kastat bort de som inte var så fina eller som jag inte hade så starka minnen av. Inte helt lätt. Så länge morfars jacka hängt kvar på den galge han hängt upp den på och de saker som låg i fickorna var de han själv lagt dit sista sommaren han bodde härute så lever han kvar. Men stugan kan inte vara ett orört museum. Nu har jag rensat bort det som luktat illa och tagit plats så att vi kunnat fylla upp med våra saker. Små barnstövlar och regnkläder och annat vi behöver. De gamla orangea Hellyhansentröjorna hänger kvar, men annat är kastat. Nu är det vi som fyller stugan med liv. Ulf har kompletterat morfars gamla elsystem med en solcell och en laddningsstation till den elektronik som är helt nödvändig för att klara sig i några veckor, dvs fyra-fem mobiltelefoner, två datorer, tre iPads  och säkert lite annat oumbärligt också. Det gamla som tidigare generationer byggt men som slutat fungera får byggas till och anpassas efter nya behov. Det känns jätteskönt. Vi river inte det gamla utan bygger vidare där det går.

Önskelista inför sommaren 2013

Åtta veckors sommarlov framför mina fötter. Då finns det plats för lite drömmar. Den här sommaren tänkte jag
- tänka en massa kloka och trevliga tankar
- ta det lugnt
- göra en sak i taget
- hinna tänka tankar klart
- lyssna på P1
- läsa tidningen
- låta barnen sova tills de vaknar av sig själva
- sitta i lugn och ro och titta och lyssna på när barnen leker och låter
- säga skynda så få gånger som möjligt
- plocka blommor
- plocka jättemycket blommor
- göra fina blomsterbuketter
- titta och lukta på de fina blomsterbuketterna
- läsa kloka texter som andra skrivit och tänka igenom dem i lugn och ro
- lyssna på "Sommar i P1"
- segla
- ligga på vinden vid Laggartorp och lyssna på regnsmatter på taket
- ligga på rygg i gräset och titta på moln.
- lyssna på småfåglar
- titta på småfåglar
- eventuellt lära mig att känna igen några småfåglar till namnet. om jag känner för det just då.
- spela gitarr och sjunga med barnen
- springa, springa, springa. Långa skogsturer, korta intervallturer, långa grusvägsturer, dit näsan pekar.
- cykla till Trosa och äta på Antons
- eventuellt springa till Trosa när resten av familjen cyklar, och äta på Antons
- äta jättegott stenugnsbakat surdegsbröd
- äta goda småkakor till kaffet i hammocken
- titta på allt spännande barnen pekar på direkt utan att säga "Jag måste bara..." först. Fast inte alltid förstås. Om jag ligger tillräckligt bekvämt i hammocken så ligger jag nog kvar där och säger "mmm" istället.
- läsa böcker
- läsa tidningar som mama och runners world
- äta gott
- ligga/sitta i hammocken och dricka morgonkaffe jättejättejättelänge. Gärna tillsammans med Filip som trivs lika bra som jag med att sitta i hammocken och läsa.
- ta kvällspromenader upp på höga berget
- plocka kantareller
- äta kantareller. Nästan knaperstekta. I jättemycket smör. Helst när barnen ätit först och hoppar på studsmattan tillsammans medan jag och Ulf äter efteråt i lugn och ro i kvällssolen framför lagårn
- prata med trevliga människor
- vara inne i Stockholm
- Fika på Chokladfabriken
- Gå på genrepet till Allsång på Skansen
- Tugga på grässtrån.
- Vara ute i skärgården
- Springa barfota på varma klipphällar
- Bada
- Låta den stackars något överansträngda delen av hjärnan där konsekvensanalyser görs och beslut fattas få sig en välbehövlig vila och få gå på lågvarv ett tag
- Lukta på syrener
- Springa, springa, springa (jag vet att jag redan skrivit det, men det får komma med igen)
- Skriva
- Gå barfota
- Gå i för stora gummistövlar
- Ha så lite som möjligt planerat och göra det vi känner för just idag.
- Slösurfa på fejjan
- Vara glad att rätt många saker på den här listan har jag faktiskt hunnit göra en massa gånger redan under den underbara försommaren vi haft.

Blodomloppet

I tisdags åkte jag och tre till i Umeå för att springa Blodomloppet. Jag sprang femkilometersrundan eftersom jag är lite osäker på vad min hälsporredrabbade häl klarade av. Tänkte att jag skulle vara nöjd med att springa på 27 minuter, jättenöjd på 26 minuter och att jag någon gång på sikt vill springa på 25 minuter. Det var varmt och hett och dammigt och trångt i startfältet. Mina ben var blytunga och jag hade inget flyt alls. Jag brukar känna att benen vill springa och att jag har glädje i stegen, men nu var varje steg blytungt. Och så var det väldigt varmt och dammigt. Jag lade ganska snabbt ner ambitionerna att njuta av loppet och löpningen och folklivet och gick istället in för att försöka ta mig igenom loppet. Jag sprang om och sprang om och sprang om tills jag kom till en nivå där jag sprang lika snabbt som de andra. Men det gick blytungt. Det kändes trist att det gick så tungt när det var tidtagning och så mycket trevligt runtomkring, men det var bara att gilla läget. Jag stod emot att titta på endomondo för att jag var rädd att bli nedslagen. Samtidigt försökte jag hela tiden intala mig att de gånger jag själv upplever att det går väldigt dåligt oftast går ungefär lika bra som vanligt om inte bättre. Men jag vågade inte titta.
Själva löpningen på lopp tycker inte jag är särskilt rolig. Det kan inte ens i närheten av mäta sig med en skogslöptur på egen hand i eget tempo. Inte heller med ett pass med löpargruppen. I bägge de fallen är benen glada, löparglädjen på topp och jag mår riktigt bra. Lopp är mer ett jobbigt tragglande mot klockan och mot alla medlöpare som ställt sig i startled alldeles för långt fram för sin förmåga vilket göra att jag måste ägna den mesta energin åt att sicksacka mellan folk för att ta mig fram. Men jag påminde mig om att jag ju efteråt tycker att det är kul att ha genomfört loppet, så jag kämpade på. Men efter tre kilometer ungefär så fick jag ändå sacka ner tempot och gå lite grand. Det kändes jättekonstigt. Fem kilometer ska jag ju kunna springa utan att ens fundera på att gå. Men just som jag började gå så kom Maria, en av de jag var där tillsammans med, och sprang om mig och hojtade åt mig. Det gav den där lilla sporren jag behövde, så jag försökte haka på henne. Lyckades inte, men höll mig heller inte så långt efter.
När jag gick i mål blev jag jätteförvånad. Den tid jag fick då var 25.04. Helt otroligt bra. När den definitiva tiden kom så var den på 24.46. Kanonbra! Oj, så nöjd jag blev. Och kände återigen att det är värt resa, köande, avgift, trängsel och tråkiglöpning för att få den där bekräftelsen på att träningen gett resultat. Resultat förresten. Jag kom på plats 98 av 2046. Jättekul!
Helt klart så blir det fler lopp. Men fram tills dess så ska jag bara roligspringa. Helst utan att ta tid ens.