Blodomloppet

I tisdags åkte jag och tre till i Umeå för att springa Blodomloppet. Jag sprang femkilometersrundan eftersom jag är lite osäker på vad min hälsporredrabbade häl klarade av. Tänkte att jag skulle vara nöjd med att springa på 27 minuter, jättenöjd på 26 minuter och att jag någon gång på sikt vill springa på 25 minuter. Det var varmt och hett och dammigt och trångt i startfältet. Mina ben var blytunga och jag hade inget flyt alls. Jag brukar känna att benen vill springa och att jag har glädje i stegen, men nu var varje steg blytungt. Och så var det väldigt varmt och dammigt. Jag lade ganska snabbt ner ambitionerna att njuta av loppet och löpningen och folklivet och gick istället in för att försöka ta mig igenom loppet. Jag sprang om och sprang om och sprang om tills jag kom till en nivå där jag sprang lika snabbt som de andra. Men det gick blytungt. Det kändes trist att det gick så tungt när det var tidtagning och så mycket trevligt runtomkring, men det var bara att gilla läget. Jag stod emot att titta på endomondo för att jag var rädd att bli nedslagen. Samtidigt försökte jag hela tiden intala mig att de gånger jag själv upplever att det går väldigt dåligt oftast går ungefär lika bra som vanligt om inte bättre. Men jag vågade inte titta.
Själva löpningen på lopp tycker inte jag är särskilt rolig. Det kan inte ens i närheten av mäta sig med en skogslöptur på egen hand i eget tempo. Inte heller med ett pass med löpargruppen. I bägge de fallen är benen glada, löparglädjen på topp och jag mår riktigt bra. Lopp är mer ett jobbigt tragglande mot klockan och mot alla medlöpare som ställt sig i startled alldeles för långt fram för sin förmåga vilket göra att jag måste ägna den mesta energin åt att sicksacka mellan folk för att ta mig fram. Men jag påminde mig om att jag ju efteråt tycker att det är kul att ha genomfört loppet, så jag kämpade på. Men efter tre kilometer ungefär så fick jag ändå sacka ner tempot och gå lite grand. Det kändes jättekonstigt. Fem kilometer ska jag ju kunna springa utan att ens fundera på att gå. Men just som jag började gå så kom Maria, en av de jag var där tillsammans med, och sprang om mig och hojtade åt mig. Det gav den där lilla sporren jag behövde, så jag försökte haka på henne. Lyckades inte, men höll mig heller inte så långt efter.
När jag gick i mål blev jag jätteförvånad. Den tid jag fick då var 25.04. Helt otroligt bra. När den definitiva tiden kom så var den på 24.46. Kanonbra! Oj, så nöjd jag blev. Och kände återigen att det är värt resa, köande, avgift, trängsel och tråkiglöpning för att få den där bekräftelsen på att träningen gett resultat. Resultat förresten. Jag kom på plats 98 av 2046. Jättekul!
Helt klart så blir det fler lopp. Men fram tills dess så ska jag bara roligspringa. Helst utan att ta tid ens.