Framme vid Laggartorp

Så var vi framme vid Laggartorp igen. Jag och Ellen flög ner i fredags och killarna tog bilen i lördags. Fredag till lördag sov jag hos pappa och sedan åkte vi ut hit på lördagsmorgonen. Vi åkte förbi mammas grav eftersom det skulle varit hennes födelsedag om det inte varit för den eländiga hemska cancern som tog henne ifrån oss alldeles för tidigt. Tänk om hon fått se Ellen springa och hoppa omkring i sin lilla söta klänning med jordgubbar på. Om hon kunnat ta emot blommorna som hennes yngsta barnbarn plockade åt henne. Om hon kunnat baka drömtårta och annat gott kaffebröd och bjuda hem oss på födelsedagskaffe och ordna den där trevliga festliga stämningen som både hon och mormor och morfar var så bra på att få till. Kanske ute vid Laggartorp till och med. Men nu är det inte så. Nu har jag istället världens finaste dotter som sprang runt hennes grav i sin söta klänning med jordgubbar på. Nu lades blomman på hennes grav istället. Och sedan fortsatte Ellen och pappa och jag på egen hand ut till Laggartorp. I det liv som blev istället. I det liv där det är jag och Ulf som har hand om Laggartorp, där det är vi som har ansvaret för att sköta vårdnaden om det gamla älskade släkttorpet, där vi bor därute en hel massa veckor i sträck på somrarna, där det nu är två generationer som samsas istället för tre. Min pappa kommer ut då och då och det är jättebra det också, men det är ju liksom inte hans släktställe och det är en helt annan sak än om det vore mormor och morfar som bodde därute hela somrarna och fick barnen och barnbarnen på besök då och då. Sådär som det var när jag var liten. Det som var så underbart. Åtminstone för oss barn. Med vuxna ögon ser jag kanske på ett lite annat sätt på att samsas tre familjer och tre generationer i ett pyttelitet torp med ett pyttelitet kylskåp utan el och rinnande vatten. Men mina barndomsminnen är enbart ljusa. Och eftersom jag har världens finaste barn så är de värda allt bäst i hela världen och de ska givetvis ha allt det jag hade som barn som var bra. Nu är det inte så utan något annat istället. Det som känns skönt nu är att sorgen över vad som inte blev inte är lika brännande längre. Visst börjar mina ögon att tåras bara av att skriva det här, men det är inte någon förlamande maktlös känsla längre. Nu kan jag faktiskt se att det vi har och det vi kan ge våra barn inte är riktigt samma sak som det jag sett framför mig som självklart, men något annat som de inte haft annars. Vi får husera alldeles som vi vill här. Vi sköter om stugan som vi vill. De bor härute hela somrarna.
Den enorma tyngd av ansvar jag kände de första åren har faktiskt börjat lätta lite. Jag tänker ibland på hur många släktgårdar det finns. Hur många av de som tar över känner samma blytunga ansvar och nästan rädsla som jag kände de första åren efter att mamma dog och vi tog över. Antagligen är det väldigt många. Jag är så lättad att det inte känns lika tungt längre. Tidigare kunde jag nästan känna skräck över en så enkel sak som tanken på att gräsklipparen inte skulle starta. Var kom den skräcken ifrån? Visst, det är jättebesvärligt om man kommer ut hit en helg och bägge gräsklipparna är trasiga, men det är faktiskt inte hela världen att lämna in den på reparation eller att köpa en ny. Inte för att sådana utgifter är roliga direkt, men min rädsla stod inte riktigt i proportion med utgiftsrisken. Nu börjar det kännas som att det är vårt. Redan nu, efter bara tre dagar, känns stugan helt inbodd. Jag har sopat och skurat bort allt (nästan) som mössen ställt till med under vintern, jag har diskat igenom det mesta och torkat av det mesta. Jag har klippt gräset så att det ser fint ut. Under några år så har vi rensat bort gamla täcken och kuddar som mössen använt som boplats och proviant vintertid och som inte luktar så gott längre. Jag har sparat några av mormor och morfars gamla kläder men kastat bort de som inte var så fina eller som jag inte hade så starka minnen av. Inte helt lätt. Så länge morfars jacka hängt kvar på den galge han hängt upp den på och de saker som låg i fickorna var de han själv lagt dit sista sommaren han bodde härute så lever han kvar. Men stugan kan inte vara ett orört museum. Nu har jag rensat bort det som luktat illa och tagit plats så att vi kunnat fylla upp med våra saker. Små barnstövlar och regnkläder och annat vi behöver. De gamla orangea Hellyhansentröjorna hänger kvar, men annat är kastat. Nu är det vi som fyller stugan med liv. Ulf har kompletterat morfars gamla elsystem med en solcell och en laddningsstation till den elektronik som är helt nödvändig för att klara sig i några veckor, dvs fyra-fem mobiltelefoner, två datorer, tre iPads  och säkert lite annat oumbärligt också. Det gamla som tidigare generationer byggt men som slutat fungera får byggas till och anpassas efter nya behov. Det känns jätteskönt. Vi river inte det gamla utan bygger vidare där det går.