Äntligen Furskär! :-)

Det blev en hel del fina segelturer i somras. Vi lärde oss att lägga till vik klippa och att plocka upp en tappad keps. I lugnt vatten i och för sig, men ändå. Utan att ens överväga att slå igång motorn.
Men det som hägrat ända sedan min och Filips premiärtur förra året var ju Furskär. En övernattningstur till Furskär. Det kändes lika lockande som det kändes hisnande och läskigt. Men samtidigt: Vädret var fint och varmt. Inte en kulingvarning eller ens stark vindvarning någonstans. Furskär ligger faktiskt väldigt nära fastlandet med skyddande fastland åt tre håll. Vi hade bra tips på var vi kunde lägga till. Säkerhetsmarginalerna kändes på vår sida. Så vi vågade. Filip enbart entusiastiskt. Jag glad och entusiastisk men med rätt mycket spänning inblandat.
Vi gav oss av på eftermiddagen. Lagom vind, varmt, soligt och helt enkelt kanonfint. Vi fick en fin eftermiddags- och kvällssegling.

Sedan lade vi till på Furskär. Alltså. Jag upprepar: Vi lade till på Furskär!!! Alldeles själva!!! Fick ankarfäste och drog tampar fram och tillbaka över klipporna för att ligga stabilt trots att det bara fanns träd åt ett håll. (Note to self: Nästa år SKA vi ha med oss kilar).

Furskär var ännu finare än jag hoppats. Den ön kommer alltid att ha en särskild plats i mitt hjärta och jag känner att vi kommer att återvända dit många gånger. Vi gick runt på ön, badade, badade, badade och badade. Tittade på en svanfamilj, åt gulaschsoppa, tittade på en massa hoppande fiskar, badade, badade, badade och bäddade sedan madrasserna och sov direkt på klippan (Note to self: Glöm INTE myggnät nästa gång).

Jag hade hoppats på att få ge Filip åtminstone en liten glimt av den skärgård jag älskar så mycket. Men det blev så mycket bättre. Han blev helt såld på skärgården. Ville ut på långseglingar och hade en massa idéer på vad vi skulle göra. Jag är så tacksam att jag fick chans att både uppleva det här själv och att få ge och dela det med min förstfödde.