Älskade hatade segling

Jag älskar att segla. Och jag avskyr känslan innan. Rädslan. Osäkerheten. Oron. Det är alltid värst inför första seglingen på året. 

Jag kan inte riktigt förklara varför jag känner mig såhär. Jag tar inga onödiga risker. Jag vet åtminstone på ett ungefär vad jag håller på med. Alla ombord har alltid räddningsvästar på sig. Vi har nära till Sjöräddningssällskapet i Trosa. Jag kan navigera. Jag avväger säkerhetsrisker noggrannt hela tiden och sätter alltid säkerheten först. Jag har tränat att hantera båten på egen hand i de flesta typer av vindar som man råkar ut för i det område där vi seglar. Jag har tränat på att kasta en grej i vattnet och hämta upp den rätt många gånger. Vi har en segelbåt som inte kan välta. På vägen från vinterhamnen i Trosa till sommarbryggan i Tullgarnsviken seglar vi förvisso över en ganska stor fjärd, men inte jättestor. Och vi är aldrig långt från land. Om båten skulle haverera helt och vi skulle tappa masten så skulle vi driva iland ganska snart. Men. När vinden bestämmer sig för att friska i så är det starka krafter. Vattnet som är så underbart när det är lugnt kan snabbt förvandlas till något mörkt, farligt och hotfullt. Himlen kan snabbt gå från blå till åskmolnfylld och hotfull hur mycket klarblå himmel och  max 5 m/s SMHI än utlovat. Och när det börjar åska så är det inte "bara" att ta sig in till land på fem minuter och vara i säkerhet. Och det är en liiiiiten båt vi har. Och den har ingen reling. Oj så mycket jag längtar efter en reling att kunna ta fast i om man skulle tappa balansen och vara på väg att trilla överbord. Tänk vad man ändrar perspektiv på vad man önskar sig. En jag känner som också börjat segla som vuxen har haft båt lite längre och bytt upp sig några snäpp. Han tycker numera att det är självklart med självslående rullfock och vill definitivt ha takhöjd i ruffen. Men vad den familjen än suktar efter så är det aldrig mer än vad jag suktar efter en reling.
Jag skulle ju kunna köpa en lite större båt. Den jag suktar efter kostar i storleksordningen 20.000 kr. Men då blir det trots allt lite mer pengar, lite dyrare vinterförvaring och så måste jag köpa en betydligt större (och dyrare) elmotor eftersom jag inte kan tänka mig annat än en solcellsdriven elmotor nu när jag fått smak för det. Och så går det inte att ha en större båt inne vid sommarbryggan eftersom djupet där är kanske 0,80 och det mig veterligen inte finns någon annan segelbåt än Stortriss som klarar det djupet. Och bryggplats är otroligt skönt när man ska lasta ombord tre barn och packning.

När jag oroar mig som mest så undrar jag ganska ofta varför jag gör det. Varför jag inte bara säljer båten och stannar kvar i min sköna hammock vid vår underbara lilla stuga mitt inne i skogen där jag trivs så bra och där vi har det så bra. Ganska ofta undrar jag om det är värt oron, arbetet och pengarna. Men jag vet. Jag vet egentligen alltid precis varför. Jag älskar att segla. Jag älskar verkligen att segla. Jag älskar skärgården. Jag älskar känslan att ha det jag behöver för att ta mig dit ut. Och mest av allt så älskar jag att kunna ge barnen det här. Och tack och lov; Hur mycket jag än oroar mig inombords så verkar det inte ha smittat av sig till barnen. De älskar vår lilla ”Övningskör”. De älskar att segla. De vill ut till skärgården. Jag har fått ge dem känslan att få vind i seglen, att kliva iland på en len klippa, att hoppa runt på klipporna, att hoppa i och bada i det salta vattnet, att komma upp och lägga sig för att torka och värma sig på en solvarm klippa, att titta på fiskarna i vattnet. Jag är så lycklig att jag fått ge dem det. De kommer inte att känna sig främmande för skärgård eller båtliv eller segling.
Jag är också glad att jag kan ge dem den öppna inställning till segling som jag kan iom den båt vi har och det sätt vi seglar på. De får inte göra något farligt, men i övrigt så får de göra nästan vad de känner för. När vi har vinden i ryggen så får de inte styra hur som helst med tanke på risken för gipp. Förutom när vi tränar just hur det går till när bommen plötsligt far från ena sidan till den andra för att de ska veta hur det går till och vara beredde på hur snabbt det går. När det är trångt och vi kan gå på grund så brukar jag också vilja hålla koll. Men så länge vi är inne i Tullgarnsviken och det inte finns något farligt i närheten så får de styra och skota hur de vill. Fler än en som sett oss vingla fram och tillbaka i viken har nog funderat på om skepparn är full eller om besättningen är väldigt oense. Och det är ju det som är så skönt. Slackande segel och vinglig kurs spelar ingen roll. Släta segel är aldrig något självändamål. När vi sitter i en Stortriss som är märkt med övningskör-skyltar så har vi liksom ändå ingenting att leva upp till. Barnen får testa och experimentera nästan hur mycket de vill. Och de lär sig. Redan förra året när Ellen var fem år så kunde hon sköta motorn helt och hållet själv när vi styrde in till bryggan. Hon startade den, reglerade hastighet, styrde båten, lade in backen och stängde av den helt själv. Och det är precis så jag vill ha det. Barnen ska inte vara rädda att testa, men de ska få lära sig att hantera knepigare och knepigare situationer. 

Det lite roliga är att de verkligen tycker att vår lilla Stortriss är den bästa båt vi kan ha. De har varit ombord på större och finare båtar som de tycker är både fina och mysiga, men så fort jag nämner något om att byta ut ”Övningskör” mot något större så protesterar de vilt. Och det tycker jag om. Jag skulle bara så gärna vilja ha en reling. Och kanske ett kök. Och kanske liiiite mer utrymme. Och en tryggare känsla så att jag skulle våga ge mig ut längre i skärgården än bara allra innerst. En Ohlsson 22 eller kanske en IF. Men det får bli i framtiden. Så länge vi har kvar ”Övningskör” så är det ett litet och relativt enkelt och billigt sätt att ändå få ge barnen en känsla av att vara seglare och att ha en öppen port mot skärgården.

Idag ska det ske. Idag sticker vi ut på premiärsegling 2016 från Trosa till Tullgarnsviken.