Premiärsegeltur 2016

I tisdags blev det då premiärtur för året med ”Övningskör”. Jag hade ojat och oroat mig så mycket innan att jag inte hade så mycket oro kvar när det väl var dags. Seglen var iordning, batteriet till motorn laddat och stagen spända (för första gången.).

Tidigare har det varit antingen jag själv eller jag och Filip som kört premiärturen från vinterhamnen i Trosa till sommarbåtplatsen i Tullgarnsviken, men i år fick även William följa med.

Vi laddade med lunch på Antons krog i Trosa. Otroligt god mat. En god sista måltid kom jag på mig själv med att tänka innan jag hann stoppa mina tankar och påminna mig om att vi skulle ut på en kort inomskärssegling och inte någon jordenruntresa.

Motorn startade precis som den skulle. Jag tycker så mycket om vår lilla elmotor. Jag skulle gärna haft en något starkare så att den klarar att gå i motvind i mer än ca 4-5 m/s vind, men i övrigt så är den grym.

Vi åkte ut genom passagen in mot Trosa. Tittade på alla fina stora hus och alla stora fina båtar som passerade. Jag blir lite fascinerad över hur mycket pengar som finns placerade i de där husen och båtarna. Jag känner ingenting av missunnsamhet. Jag tycker att det är roligt att det byggs vackert och att det finns fina båtar att titta på. Jag vet att jag sannolikt skulle ha möjlighet att ta ett lån och köpa en större båt jag också. Men jag är så glad att jag inte känner något behov av det för att visa upp någonting för någon annan. Jag känner mig så otroligt hemma och bekväm i vår lilla Stortriss. Det var ju bara det där med reling. Och lite tryggare känsla på stora fjärdar. Och ett litet kök. Men just nu är ”Övningskör” helt perfekt. Speciellt om vi nu kunde få in den på vår bryggplats istället för att ligga vid en boj långt ut från land med allt besvär som det för med sig. Det är lite spännande att tinga en bryggplats när alla andra i båtklubben säger att det är helt uteslutet att ligga där med en segelbåt med tanke på hur grunt det är. Men båten går faktiskt bara 0,67. Och jag har mätt vid ett flertal tillfällen med en åra och ögonmått och uppskattat att det är mellan 0,70 och en meter djupt. Det brukar vara bra att lita på de som vet, men jag chansade ändå. Det värsta som kan hända är ju att det blir väldigt besvärligt med en segelbåt som sitter fast i dyn. Men ingen dör ju av det.

Hursomhelst. Vi njöt av passagen ut från Trosa. Både William och Filip njöt och hade det bra. Vi satte segel i första viken. Filip styrde och jag satte segel. Vi fick upp bägge seglen hela vägen utan missöden. Första gången av de premiärturer vi gjort. Hittills är det alltid minst någon sak som ställt till det och gett en adrenalinkick. 

Vinden kom snett bakifrån och vi fick fin fart. Filip styrde och navigerade. William tog fram sitt fiskespö och fiskade. Sjön var lugn och det var bara rakt igenom trivsamt. 

Vi har nu åkt rutten så många gånger att jag nästan kan den utantill. Det är precis lagom många grund att hålla koll på och precis lagom knepigt att hålla koll på vart vi ska. Filip höll koll på både styrning och navigering och William hängde också med på sjökortet och kunde peka ut öar och prickar. Det är ett trivsamt sätt att umgås. Det gick betydligt fortare och lugnare än vanligt. Snart såg vi Furskär, vår favoritö. Den ö som jag och Filip gjorde en fin övernattningstur till för två år sedan. Där Filip gick från att vara en rätt motsträvig badare till badtok. Där vi hoppade omkring på klippor, spanade på en vacker svanfamilj, åt gulasch och bäddade och sov ute på en klippa. Där jag kände att jag äntligen äntligen fick vara en del av skärgården igen ”på riktigt”. Det är härligt att ha en sådan fin och orörd skärgårdsö så nära. Vi övervägde ett tag att lägga till där och ta paus, men jag är fortfarande lite för osäker på hur man lägger till och vi hade fortfarande bara en lätt dragg som ankare och inga bergkilar. Detta tillsammans med att vinden kom från lite fel håll för den plats där jag vet hur botten ser ut och att jag ville ha lite tidsmarginaler för hur vi skulle göra om vi inte kunde lägga till vid bryggplatsen gjorde att vi sköt det hela på framtiden och seglade förbi. Snart såg vi Tullgarnsviken och slottet. Killarna blev lite besvikna att turen gått så fort, men vi hade ju många dagar till på oss att segla.

Vinden fortsatte att blåsa perfekt, så vi seglade med lagom fart nästan hela vägen in till bryggan där vi tog ned seglen och slog igång motorn. Efter att ha lärt oss att lägga till vid boj med alla möjliga vindförhållanden blev det nu en ny utmaning att lägga till vid brygga. Det var inte helt lätt. Vi har liksom inte riktigt rätt tampar och utrustning. Men Ulf mötte upp och hjälpte till och till slut så låg vi där väl förankrade med säkert en decimeters marginal från att stå med rodret i dyn. Inköpslistan fylldes på med förtöjningsfjädrar, fler tampar, en bättre ankare och bergkilar. 

Men vilken skillnad det var att lägga till vid brygga jämfört med vid boj. Ingen vinglig tur tillbaka. Bara att skicka iland både barn och packning. Längtan efter en större båt minskade kraftigt nu när det här såg ut att åtminstone såhär långt gå bra.