Shortbread

Rör ihop
250 gram smör
90 (110) gram socker

Rör i
360 gram mjöl

Kavla ut eller gör rullar och skär ut 1 cm tjocka kakor.

Lägg i kylen i 20 minuter.

Grädda i 190 grader i 15-20 minuter.

Premiärsegeltur 2016

I tisdags blev det då premiärtur för året med ”Övningskör”. Jag hade ojat och oroat mig så mycket innan att jag inte hade så mycket oro kvar när det väl var dags. Seglen var iordning, batteriet till motorn laddat och stagen spända (för första gången.).

Tidigare har det varit antingen jag själv eller jag och Filip som kört premiärturen från vinterhamnen i Trosa till sommarbåtplatsen i Tullgarnsviken, men i år fick även William följa med.

Vi laddade med lunch på Antons krog i Trosa. Otroligt god mat. En god sista måltid kom jag på mig själv med att tänka innan jag hann stoppa mina tankar och påminna mig om att vi skulle ut på en kort inomskärssegling och inte någon jordenruntresa.

Motorn startade precis som den skulle. Jag tycker så mycket om vår lilla elmotor. Jag skulle gärna haft en något starkare så att den klarar att gå i motvind i mer än ca 4-5 m/s vind, men i övrigt så är den grym.

Vi åkte ut genom passagen in mot Trosa. Tittade på alla fina stora hus och alla stora fina båtar som passerade. Jag blir lite fascinerad över hur mycket pengar som finns placerade i de där husen och båtarna. Jag känner ingenting av missunnsamhet. Jag tycker att det är roligt att det byggs vackert och att det finns fina båtar att titta på. Jag vet att jag sannolikt skulle ha möjlighet att ta ett lån och köpa en större båt jag också. Men jag är så glad att jag inte känner något behov av det för att visa upp någonting för någon annan. Jag känner mig så otroligt hemma och bekväm i vår lilla Stortriss. Det var ju bara det där med reling. Och lite tryggare känsla på stora fjärdar. Och ett litet kök. Men just nu är ”Övningskör” helt perfekt. Speciellt om vi nu kunde få in den på vår bryggplats istället för att ligga vid en boj långt ut från land med allt besvär som det för med sig. Det är lite spännande att tinga en bryggplats när alla andra i båtklubben säger att det är helt uteslutet att ligga där med en segelbåt med tanke på hur grunt det är. Men båten går faktiskt bara 0,67. Och jag har mätt vid ett flertal tillfällen med en åra och ögonmått och uppskattat att det är mellan 0,70 och en meter djupt. Det brukar vara bra att lita på de som vet, men jag chansade ändå. Det värsta som kan hända är ju att det blir väldigt besvärligt med en segelbåt som sitter fast i dyn. Men ingen dör ju av det.

Hursomhelst. Vi njöt av passagen ut från Trosa. Både William och Filip njöt och hade det bra. Vi satte segel i första viken. Filip styrde och jag satte segel. Vi fick upp bägge seglen hela vägen utan missöden. Första gången av de premiärturer vi gjort. Hittills är det alltid minst någon sak som ställt till det och gett en adrenalinkick. 

Vinden kom snett bakifrån och vi fick fin fart. Filip styrde och navigerade. William tog fram sitt fiskespö och fiskade. Sjön var lugn och det var bara rakt igenom trivsamt. 

Vi har nu åkt rutten så många gånger att jag nästan kan den utantill. Det är precis lagom många grund att hålla koll på och precis lagom knepigt att hålla koll på vart vi ska. Filip höll koll på både styrning och navigering och William hängde också med på sjökortet och kunde peka ut öar och prickar. Det är ett trivsamt sätt att umgås. Det gick betydligt fortare och lugnare än vanligt. Snart såg vi Furskär, vår favoritö. Den ö som jag och Filip gjorde en fin övernattningstur till för två år sedan. Där Filip gick från att vara en rätt motsträvig badare till badtok. Där vi hoppade omkring på klippor, spanade på en vacker svanfamilj, åt gulasch och bäddade och sov ute på en klippa. Där jag kände att jag äntligen äntligen fick vara en del av skärgården igen ”på riktigt”. Det är härligt att ha en sådan fin och orörd skärgårdsö så nära. Vi övervägde ett tag att lägga till där och ta paus, men jag är fortfarande lite för osäker på hur man lägger till och vi hade fortfarande bara en lätt dragg som ankare och inga bergkilar. Detta tillsammans med att vinden kom från lite fel håll för den plats där jag vet hur botten ser ut och att jag ville ha lite tidsmarginaler för hur vi skulle göra om vi inte kunde lägga till vid bryggplatsen gjorde att vi sköt det hela på framtiden och seglade förbi. Snart såg vi Tullgarnsviken och slottet. Killarna blev lite besvikna att turen gått så fort, men vi hade ju många dagar till på oss att segla.

Vinden fortsatte att blåsa perfekt, så vi seglade med lagom fart nästan hela vägen in till bryggan där vi tog ned seglen och slog igång motorn. Efter att ha lärt oss att lägga till vid boj med alla möjliga vindförhållanden blev det nu en ny utmaning att lägga till vid brygga. Det var inte helt lätt. Vi har liksom inte riktigt rätt tampar och utrustning. Men Ulf mötte upp och hjälpte till och till slut så låg vi där väl förankrade med säkert en decimeters marginal från att stå med rodret i dyn. Inköpslistan fylldes på med förtöjningsfjädrar, fler tampar, en bättre ankare och bergkilar. 

Men vilken skillnad det var att lägga till vid brygga jämfört med vid boj. Ingen vinglig tur tillbaka. Bara att skicka iland både barn och packning. Längtan efter en större båt minskade kraftigt nu när det här såg ut att åtminstone såhär långt gå bra.

Älskade hatade segling

Jag älskar att segla. Och jag avskyr känslan innan. Rädslan. Osäkerheten. Oron. Det är alltid värst inför första seglingen på året. 

Jag kan inte riktigt förklara varför jag känner mig såhär. Jag tar inga onödiga risker. Jag vet åtminstone på ett ungefär vad jag håller på med. Alla ombord har alltid räddningsvästar på sig. Vi har nära till Sjöräddningssällskapet i Trosa. Jag kan navigera. Jag avväger säkerhetsrisker noggrannt hela tiden och sätter alltid säkerheten först. Jag har tränat att hantera båten på egen hand i de flesta typer av vindar som man råkar ut för i det område där vi seglar. Jag har tränat på att kasta en grej i vattnet och hämta upp den rätt många gånger. Vi har en segelbåt som inte kan välta. På vägen från vinterhamnen i Trosa till sommarbryggan i Tullgarnsviken seglar vi förvisso över en ganska stor fjärd, men inte jättestor. Och vi är aldrig långt från land. Om båten skulle haverera helt och vi skulle tappa masten så skulle vi driva iland ganska snart. Men. När vinden bestämmer sig för att friska i så är det starka krafter. Vattnet som är så underbart när det är lugnt kan snabbt förvandlas till något mörkt, farligt och hotfullt. Himlen kan snabbt gå från blå till åskmolnfylld och hotfull hur mycket klarblå himmel och  max 5 m/s SMHI än utlovat. Och när det börjar åska så är det inte "bara" att ta sig in till land på fem minuter och vara i säkerhet. Och det är en liiiiiten båt vi har. Och den har ingen reling. Oj så mycket jag längtar efter en reling att kunna ta fast i om man skulle tappa balansen och vara på väg att trilla överbord. Tänk vad man ändrar perspektiv på vad man önskar sig. En jag känner som också börjat segla som vuxen har haft båt lite längre och bytt upp sig några snäpp. Han tycker numera att det är självklart med självslående rullfock och vill definitivt ha takhöjd i ruffen. Men vad den familjen än suktar efter så är det aldrig mer än vad jag suktar efter en reling.
Jag skulle ju kunna köpa en lite större båt. Den jag suktar efter kostar i storleksordningen 20.000 kr. Men då blir det trots allt lite mer pengar, lite dyrare vinterförvaring och så måste jag köpa en betydligt större (och dyrare) elmotor eftersom jag inte kan tänka mig annat än en solcellsdriven elmotor nu när jag fått smak för det. Och så går det inte att ha en större båt inne vid sommarbryggan eftersom djupet där är kanske 0,80 och det mig veterligen inte finns någon annan segelbåt än Stortriss som klarar det djupet. Och bryggplats är otroligt skönt när man ska lasta ombord tre barn och packning.

När jag oroar mig som mest så undrar jag ganska ofta varför jag gör det. Varför jag inte bara säljer båten och stannar kvar i min sköna hammock vid vår underbara lilla stuga mitt inne i skogen där jag trivs så bra och där vi har det så bra. Ganska ofta undrar jag om det är värt oron, arbetet och pengarna. Men jag vet. Jag vet egentligen alltid precis varför. Jag älskar att segla. Jag älskar verkligen att segla. Jag älskar skärgården. Jag älskar känslan att ha det jag behöver för att ta mig dit ut. Och mest av allt så älskar jag att kunna ge barnen det här. Och tack och lov; Hur mycket jag än oroar mig inombords så verkar det inte ha smittat av sig till barnen. De älskar vår lilla ”Övningskör”. De älskar att segla. De vill ut till skärgården. Jag har fått ge dem känslan att få vind i seglen, att kliva iland på en len klippa, att hoppa runt på klipporna, att hoppa i och bada i det salta vattnet, att komma upp och lägga sig för att torka och värma sig på en solvarm klippa, att titta på fiskarna i vattnet. Jag är så lycklig att jag fått ge dem det. De kommer inte att känna sig främmande för skärgård eller båtliv eller segling.
Jag är också glad att jag kan ge dem den öppna inställning till segling som jag kan iom den båt vi har och det sätt vi seglar på. De får inte göra något farligt, men i övrigt så får de göra nästan vad de känner för. När vi har vinden i ryggen så får de inte styra hur som helst med tanke på risken för gipp. Förutom när vi tränar just hur det går till när bommen plötsligt far från ena sidan till den andra för att de ska veta hur det går till och vara beredde på hur snabbt det går. När det är trångt och vi kan gå på grund så brukar jag också vilja hålla koll. Men så länge vi är inne i Tullgarnsviken och det inte finns något farligt i närheten så får de styra och skota hur de vill. Fler än en som sett oss vingla fram och tillbaka i viken har nog funderat på om skepparn är full eller om besättningen är väldigt oense. Och det är ju det som är så skönt. Slackande segel och vinglig kurs spelar ingen roll. Släta segel är aldrig något självändamål. När vi sitter i en Stortriss som är märkt med övningskör-skyltar så har vi liksom ändå ingenting att leva upp till. Barnen får testa och experimentera nästan hur mycket de vill. Och de lär sig. Redan förra året när Ellen var fem år så kunde hon sköta motorn helt och hållet själv när vi styrde in till bryggan. Hon startade den, reglerade hastighet, styrde båten, lade in backen och stängde av den helt själv. Och det är precis så jag vill ha det. Barnen ska inte vara rädda att testa, men de ska få lära sig att hantera knepigare och knepigare situationer. 

Det lite roliga är att de verkligen tycker att vår lilla Stortriss är den bästa båt vi kan ha. De har varit ombord på större och finare båtar som de tycker är både fina och mysiga, men så fort jag nämner något om att byta ut ”Övningskör” mot något större så protesterar de vilt. Och det tycker jag om. Jag skulle bara så gärna vilja ha en reling. Och kanske ett kök. Och kanske liiiite mer utrymme. Och en tryggare känsla så att jag skulle våga ge mig ut längre i skärgården än bara allra innerst. En Ohlsson 22 eller kanske en IF. Men det får bli i framtiden. Så länge vi har kvar ”Övningskör” så är det ett litet och relativt enkelt och billigt sätt att ändå få ge barnen en känsla av att vara seglare och att ha en öppen port mot skärgården.

Idag ska det ske. Idag sticker vi ut på premiärsegling 2016 från Trosa till Tullgarnsviken.

Enkel bönpasta

Koka bönpasta.
Servera med
Pesto
Småtomater
Avokado
Morötter
Ev. creme fraishe
Klart.

Vegotacos

Vegotacos görs som vanliga tacos, fast med svarta belugalinser istället för köttfärs.
Koka torkade svarta belugalinser enligt anvisningar på förpackningen (ca 20 minuter, ingen blötläggning krävs)
Häll av nästan allt vatten.
Tillsätt tacokryddor och rör om.
Stek i stekpanna tills konsistensen blir lite knaprig.
Servera tillsammans med tacotillbehör.

Vegolinsgryta

Vegolinsgryta med indiska kryddor och yoghurt

Häll ca 2 msk rapsolja eller annan matlagningsolja i en gryta.
Fräs (på låg värme) indiska kryddor efter eget tycke och smak. Exempelvis (ungefärliga mängder):
1 tsk curry
1 tsk ingefära
1/2 tsk koriander
1 tsk gurkmeja
3 tsk tandoorikrydda
Låt fräsa ca 5 minuter.
Om du vill kan du även fräsa i ca en halv hackad lök.
Hacka en till två nävar rödkål eller vitkål, lägg i grytan och fräs några minuter.
Tillsätt ca 1 msk sambal oelek eller så mycket du tycker är lagom.
Tillsätt 1 buljongtärning.
Tillsätt ca 8 dl vatten.
Tillsätt 2 dl torkade gröna linser.
Koka/sjud i 20-25 minuter under lock.
Häll i en burk kokosmjölk och värm.
Servera i djupa tallrikar med turkisk yoghurt och extra sambal oelek för de som vill.

Vegogryta Bolognese

Vegogryta Bolognese

6-8 portioner
Fräs en hackad lök (eller ta färdighackad fryst lök) i ca 5 minuter i
ca 3 msk rapsolja i en gryta.
Grovriv 1-2 morötter och blanda ned i grytan och fräs en liten stund till.
Blanda i
800g krossade tomater (2 pkt), helst ekologiska
3 dl torkade svarta belugalinser
3-4 dl vatten
2 buljongtärningar, gärna Kung Markatta grönsaksbuljong
3 tsk socker
2 msk balsamvinäger
Låt grytan koka med locket på glänt i ca 25-30 minuter. Det gör inget om det blir lite längre tid.
Servera tillsammans med spagetti och creme fraische samt ev. parmesanost.  Alternativt i pitabröd.