Stockholmsresa

I torsdags och fredags var jag i Stockholm på kurs. Jag brukar oftast tycka att det känns rätt jobbigt att åka iväg när jag ska vara borta från barnen på nätter, men den här gången visste jag att det bara var en natt och det tycker jag inte gör så mycket. Jag skulle dessutom bara vara deltagare i en kurs och behövde alltså inte förbereda någonting eller ha ansvar för något. Till råga på allt en kurs jag hade rätt höga förhoppningar om och som jag kände att jag behövde. Det kändes jätteskönt. Så jag åkte iväg med lätt sinne.
Kursen var på Näsby slott i Täby. För femton år sedan (jisses, hur är det möjligt att det är så länge sedan) när jag bodde i Täby så hade jag min vindsurfingbräda liggande i hamnen precis intill. Jag har inte varit tillbaka där sedan dess. Det kändes konstigt att allt såg likadant ut som då. Bryggorna låg på precis samma sätt, viken såg precis likadan ut, jag såg direkt vilka ställen som var lite besvärliga att kryssa sig förbi. Det är en plats som betytt rätt mycket för mig men från en tid som är långt borta. Det kändes oerhört märkligt att platsen fortfarande fanns kvar precis som om inget hade hänt. Som att jag klivit in i en tidsmaskin.

Hursomhelst, kursen var otroligt bra och det var väldigt inspirerande människor med. Det blev många öppna diskussioner som fick mig att tänka till och värdera och omvärdera sådant jag gjort. Så nu är jag full av inspiration att hantera en massa saker som jag före kursen inte riktigt visste hur jag skulle göra med.  Och till råga på allt en massa kolleger som jag kan ringa till när jag behöver rådgöra om något.

Jag fick några timmar på fredageftermiddagen från det att kursen slutade och innan flyget gick. Det var en jättefin höstdag. Solen sken och lövträden var höstfärgade. Jag promenerade till Täby centrum, gick runt lite där och tog sedan Roslagsbanan till Stockholm Östra. När konduktören kom så fick jag fråga om hur man köper biljett. Man skickar ett sms till ett SL-nummer och skriver HAB i sms:et. Då får man en svarskod som man visar för konduktören. Det kostar 54 kronor att åka de ca tio kilometrarna från Täby Centrum till Stockholm östra. Det kändes ganska konstigt att inte ha en aning om hur man köper en biljett eller vad den kostar. Men nu är jag tillbaka på banan igen och vet hur det går till. Tur att jag är i Stockholm lite då och då så att jag blir lite uppdaterad.

Vid Stockholm Östra så finns en korvmojj som säljer stans bästa tunnbrödrullar med hemlagat mos med jättemycket smör. De där tunnbrödrullarna var en nästan ouppnåelig dröm när jag pluggade på KTH. Varje dag gick jag förbi den där korvmojjen och drömde om en tunnbrödrulle. Men då krävdes en noggrann ekonomisk analys med avancerade konsekvensberäkningar innan jag kunde köpa någon. Jag tror att jag under de fyra år jag pluggade där köpte ungefär fyra tunnbrödrullar. Nu gick jag direkt fram till korvmojjen utan att göra någon ekonomisk analys och köpte en tunnbrödrulle. Det kändes lite roligt att jag varit på kurs i två dagar på Näsby slott på en proffsig utbildning och med väldigt god mat utan att reflektera särskilt mycket över det lyxiga i det hela. Jag är utan tvekan jättetacksam att jag får möjlighet att gå en sådan kurs, men jag får ingen lyxkänsla av det hela. Men att gå raka vägen fram till korvmojjen vid Roslagsbanan och köpa en tunnbrödrulle utan att göra någon djupare konsekvensanalys av inköpet, det kändes som en nästan ofattbar lyx och rikedomskänsla. Lite komiskt. Jag borde ha passat på att gå på toa på centralen för fem kronor också för att späda på den lyxiga känslan ytterligare.

Med tunnbrödrullen i handen så promenerade jag sedan vidare genom stan förbi Arkitekthuset, Villagatan, genom Humlegården och Stureplan, längs Kungsgatan, över Hötorget och vidare ner till Centralen. En promenad jag gjort hundra gånger förut och det kändes precis som då. Precis som att jag aldrig varit borta. Det här är ju mitt hem. Jag är en självklar del av det här och det här är en självklar del av mitt liv. Och lika självklar kändes fortsättningen av resan. Arlanda Express, propellerplanet till Lycksele, friheten att ta cykeln från flygplatsen hem till bruna tegelhuset och min underbara familj. Det är också mitt liv och mitt hem. Det kändes som att jag gjort en femton år lång resa genom livet på några timmar och det kändes jätteskönt. Det har ofta känts som öar  av olika tider och platser som funnits i livet som inte haft något samband med varandra och det har känts rätt förvirrande. Men nu fick jag liksom ihop det hela och det kändes väldigt skönt. Men jag kan fortfarande inte riktigt smälta att jag faktiskt har råd att köpa en tunnbrödrulle utan konsekvensanalys.

Förkylningarnas och administrationens tristess

Nu har vi, troligtvis tillsammans med 90% av Sveriges övriga barnfamiljer, kört förkylningsmaraton härhemma i några veckor. Inte helt ovanligt på hösten. Det är trist att få den första förkylningen, men det kan samtidigt nästan vara lite mysigt. Men när man som vi nu varit förkylda i flera veckor och vi vuxna också löst av varandra så är det riktigt trist. Man hamnar liksom efter med allt. Återvinningskorgen är full, kylskåpet är orensat, tvätten hamnar efter, det känns ostädat lite här och där, köksbänkarna blir på något mystiskt sätt mer och mer belamrade med grejer man inte hinner flytta därifrån annat än till något annat ställe där de också ligger och skräpar, högen med intejätteakutpapper växer. Det blir så jobbigt då att ta tag i något. Om man ska rensa ut lite ur kylen måste man först tömma papperskorgen och återvinningskorgen. Sedan måste man städa köksbänken bredvid kylen för att ha någonstans att ställa kastamaten på. Men vart man än ska flytta de där grejjerna så är det fullt överallt. Var i hela fridens namn kommer alla små grejjer ifrån? Och hur är det möjligt att det finns så många tråkiga administrativa papper som hamnar i ens brevlåda och som man måste åtgärda? Och hur kan det bli så mycket bara för att man bara gör det mest akuta i tre veckor? När hände det? När jag flyttade hemifrån och hade egen lägenhet första gången så hade jag två eller tre räkningar i månaden. Jag klarade mig utan problem på studielånet. Ok, jag förstår att det är mer papper och räkningar när man har tre barn och hus, men inte att det ska vara SÅ mycket mer administration. Varför vill så många mig så mycket hela tiden? Jag är så trött på administration att vi av många skäl, men bland annat det, beställt en friggebod till tomten. Den ska bli en administrativ frizon. Där ska bara jag och Ulf få vara, det ska alltid se ut som det gjorde innan (alltså inte ligga leksaker överallt) och det ska inte få komma så mycket som en endaste liten administrativ lapp över tröskeln. När man blir trött på alla måsten så ska man kunna gå ut dit till en välstädad stuga, sätta sig i soffan, slå igång lite bra musik, läsa en bok och bara vara. Och inte ha ett enda måste inom synhåll. Nu måste jag bara be grannarna att skriva under ett administrativt papper om att vi ska få ställa det vid deras tomtgräns.

Prestation / upplevd prestation

Jag tycker att det är intressant att jämföra upplevd prestation med vad jag faktiskt presterat. Härom veckan var jag ute och sprang för första gången efter några veckors förkylning och halvförkylning. Det gick jättedåligt. Jag var hur tung och seg i benen som helst och jag gick ganska mycket. Men när jag efteråt gick in på runkeeperappen där jag registrerat springturen så såg jag att jag hade sprungit knappt 6 kilometer och hade samtliga minuttider på mindre än 6 minuter. När jag sprungit tidigare och tyckt att det gått jättebra har jag ändå legat just under eller över 6 minuter per kilometer. En gång när jag sprang med en kompis som jag brukar springa med på torsdagluncherna så hände en liknande sak. Torsdag 1 så sprang vi helt otroligt snabbt. Vi flög fram hur lätt som helst. Torsdagen efter var vi jättetröga och tunga i benen bägge två, vi gick en hel del och tyckte att det gått jättedåligt. När vi sedan kollade tiden så skiljde det ungefär fem sekunder på de knappt fem kilometrarna vi sprungit.
Ofta är det likadant på jobbet. Vissa dagar flyter allt och jag känner mig hypereffektiv, andra dagar tar det stopp i nästan allt. Men när jag sedan gör tidrapporten så brukar det ändå se ut som att jag presterat ungefär lika mycket. Är det kanske så att man oftast presterar lika bra bara det att det känns olika jobbigt olika dagar? Det kan ju vara en tröst att tänka på de där dagarna när det tar emot.

VAB

Ellen är fortsatt portad från dagis med sina vattkoppor. Däremot känns hon helt frisk. Vi har haft en jätteskön dag. När jag följt Filip och William till dagis och skolan så satte jag Ellen i vagnen och så tog vi en rask promenad/joggingtur. På väg hem somnade hon och då kunde jag ta en dusch och sedan duka fram ett jättefika med segkaka, avokado, rökt skinka, en stor caffe latte, Brämhultsjuice och äta, lyssna på P1 och läsa tidningen i riktigt lugn och ro medan Ellen sov gott i vagnen utanför. Det kändes som att vara föräldraledig igen. Det här med vab är lite olika hur det känns olika dagar. Om barnet är jättesjukt så bryr man sig ju bara om det såklart. Om man varit hemma och vabbat väldigt mycket och känner att man inte hinner med jobbet så känns det stressigt. Ibland måste man jobba hemifrån och maila och ringa samtidigt som man försöker hålla barnet nöjt och lugnt och då är det inte heller särskilt kul eftersom man känner att man inte räcker till någonstans. Men när det är såhär, att man inte är orolig och det inte varit så många dagar så tycker jag att det är jättemysigt. Man får vara hemma och ägna sig helhjärtat åt ett enda barn och man får rå om varandra i lugn och ro. Det går att vara helt lyhörd för ett enda barns behov hela tiden. Man har inga projekt som man ju ofta har på helgerna. När man som idag dessutom lyckas få in ett träningspass och en avslappningsstund för sig själv så känns det som att vab-dagarna blir som en lugn oas när man faktiskt nästan känner att man räcker till.

Skogsutflykt

I lördags begav sig jag och barnen ut i skogen för att njuta av den vackra höstdagen. Väl behövligt nu efter en och en halv månads ihärdigt regnande. Ulf var fortfarande förkyld, så han stannade hemma och kurerade sig. Men Filips bästis Ludvig och hela hans familj följde med så det blev alldeles jättetrevligt ändå. De fem största barnen, dvs alla utom Ellen, sprang runt och lekte kurragömma, bockarna bruse och diverse annat. Alla fem rör sig så lätt. De flyter liksom fram på stigarna. Att se barn röra sig så lätt i skogen är bland det finaste jag vet.

Jag fick med mig systemkameran så att jag kunde fotografera lite också. Jag älskar att fotografera och att hålla på med bilder. Det är tyvärr en av alla de saker jag nästan aldrig tar mig tid till. Det blir mest mobilkamerabilder som läggs på hög och möjligen läggs ut på facebook. Sällan eller aldrig skriver jag ut och ramar in någonting. Och ändå tycker jag det är så otroligt roligt både att fota, välja bilder, redigera dem lite, skriva ut, rama in, sätta upp och slutligen och framför allt titta på dem på väggarna. Det är så lätt och roligt och går så fort, men det är som sagt en av de alla saker jag inte hinner med just nu. Det är helt underbart med småbarnsperioden och allt vad den innebär, men så mycket tid över får man ju inte.  
Hursomhelst, i lördags så fick jag med mig systemkameran med favoritobjektivet och det var sååååå kul både att fota och att se bilderna efteråt. Någon av dem vill jag ha upp på väggen också. Helst innan jag går i pension.

Kladdkaka

Idag blir det nog kladdkaka tror jag. Bästa kakan att baka med barnen (tillsammans med "Tottes kaka enligt William"). Om det blir lite för mycket svinn vid provsmakningen så kan man hälla det som eventuellt blev kvar av smeten i muffinsformar istället.  Då blir det kortare gräddningstid också.

Smält 100g smör i en kastrull.
Häll i 1-2 msk kaffe
Blanda ner 2 dl socker.
Rör ner 2 ägg.
Blanda
1,5 dl mjöl
0,5 tsk bakpulver
4 msk kakao
2 tsk vaniljsocker
Rör ner mjölblandningen i kastrullen.
Grädda i 175 grader i 22-25 minuter.

Vattkoppor

Ellen har vattkoppor trodde en doktor på vårdcentralen. Skönt att få det avklarat. Synd att de inte var helt tvärsäkra. Och stackars Ellen som har en massa utslag under och i munnen. I måndags blev hon hemskickad från dagis med 39 graders feber. När de ringde var jag i Vilhelmina och Ulf låg hemma med över 39 graders feber. Det är inget kul att inte kunna vara på dagis på studs då och hämta henne. Hon har inte velat äta någonting nästan. Igår började jag med falukorv, fortsatte med ostkaka, smörgås, kräm och till slut rent smör vilket hon brukar älska att äta. Men icket. Då provade jag med att blanda ihop havregryn, smör, kakao och socker till chokladbollsmet och det gick bättre. Efter en stund kom jag på att chokladbollar inte är så tokiga ur näringssynpunkt. Jag har ända sedan jag gick på gymnasiet tyckt att chokladbollar är den optimala träningskosten. Det finns ingenting som klår det när man ska spela badminton, cykla, åka skidor eller göra något annat som kräver extraenergi. Det måste vara en optimal sammansättning av olika snabb energi som ger mycket extraenergi utan att lämna några sockerdippar efter sig. Det hela hänger ju på att man har en hög andel havregryn och kakao, riktigt smör och inte alltför mycket socker, men ändå så känns det ju lite lustigt att något man tycker är en onyttig godsak faktiskt är en näringsriktig nyttighet i mina ögon. Bättre än pannkakor, makaroner och mycket annat man oftast tycker känns som riktig mat.
I vilket fall som helst så åt hon det, drack oboy och jag blev lite lugnare. Men hon har så hemska blåsor i munnen och det blöder nästan hela tiden. Stackars min lilla flicka. I natt fick hon till slut en Alvedon. Efter en stund så blev hon lite lugnare och somnade. Bland det hemskaste jag vet är att inte kunna trösta mina barn. Bland det underbaraste jag vet är att kunna trösta dem. Att känna henne komma till ro, trycka sig intill mig och till slut somna var underbart. Man blir ödmjuk då.

Mina favoritljud

• Rasslet som uppstår när pojkarna letar i legolådan. Helst när jag själv sitter i vardagsrummet med en kopp kaffe och DN och det är ledigdagmorgon.
• Ljudet av porslin när någon stökar i köket när man själv just vaknat på morgonen. Och ljudet från vedspisen när någon håller på att göra upp eld i den och man hör spiselkroken klicka mot järnspisen.
• Barnens tunga andetag när de snusar och sover djupt. 
• Barnens skratt.
• Regn som smattrar mot taket i sommartorpet när man ligger uppe på vinden.
• Vågor som bryts mot en strand eller klippa.
• Ljudet från barnen när man hör hur de leker, resonerar, skrattar, hjälper varandra och bara smålåter.

Det där med att få dagishämtningar och lämningar och vab och jobb att gå ihop är inte helt lätt alla dagar. Undrar om jag får något nobelpris för den upptäckten.

Höstpromenad till Trollskogen

Igår var det en sådan där jättefin och solig höstdag. Jag var förkyld och trött, men jag kunde inte förmå mig att stanna inne efter en månads ihållande regn. Så jag och barnen packade matsäck och gav oss ut till skogs. Här är Ellen på väg mot spångarna som leder ut till Trollskogen.

Lugn lördagmorgon

Det här är en underbar lördagmorgon/förmiddag. Jag började med att ge barnen frukost medan Ulf åkte till Lilla Bageriet och köpte nybakat bröd. William frös, så jag lindade in honom i täcken och filtar i fåtöljen i vardagsrummet och så satt han och åt smörgås och morot där. Det såg jättemysigt ut. Sedan när alla andra hade ätit så tog Ulf med dem till nedervåningen och så fick jag sitta i soffan i lugn och ro och lyssna på P1, läsa DN, dricka en jättestor mugg med kaffe och äta alldeles färsk segkaka och brytkaka och dricka Brämhultsjuice. Jag älskar sådana morgnar. Jag älskar långsamt tempo. Jag älskar att ha en stund när jag är ganska säker på att ingenting oförutsett händer. Jag älskar att gå och hälla upp lite mer kaffe, göra en till smörgås och tro på att jag kommer att få äta och dricka upp det ostört. Jag älskar att läsa precis så mycket jag vill av DN utan att avbrytas.
Det som är så underbart är kontrasten. Jag uppskattar stillheten, ensamheten och händelselösheten för att det är en kort stund i ett liv med väldigt mycket händelser och väldigt mycket närhet. Jag älskar allt som händer hela tiden i livet. Jag älskar att ha barnen omkring mig och på mig hela tiden. Jag älskar att det alltid låter och rör sig och att de vill ha min uppmärksamhet hela tiden. Men det är också just det som gör att det är så otroligt skönt att få njuta av kontrasten med total stillhet, förutsägbarhet och tystnad ett tag. Som att få äta när man är riktigt hungrig eller få värma sig när man är riktigt frusen. Jag tror att vi mår bra av kontraster.
Och nu börjar Spanarna på P1. Det ska jag lyssna på alldeles ostört. Sådana här lördagförmiddagar måste vara det mest hälsosamma som finns.

På jobbresa

I torsdags och fredags var jag på jobbresa i Skellefteå. På kvällen när vi satt och åt middag fick jag den här bilden på mobilen av Ulf.

Jag kunde inte låta bli att visa den för de som satt närmast. Jag VET att det inte är sådär jätteintressant för de flesta att se bilder på andras barn, men jag kunde inte låta bli. Logiskt så inser jag ju att alla tycker att just deras barn är extra fina och fantastiska, men känslomässigt så kan jag faktiskt inte inse att inte mina är de (även objektivt sett) allra finaste och mest fantastiska och att varje bild på dem är jätteintressant att titta på. Så jag fortsätter väl att utsmycka facebook med bilder på dem.

Det var en bra resa och en trevlig middag, men oj vad jag längtade hem när jag fick bilden.

Bloggnamn

Wow! Jag har äntligen hittat ett bloggnamn som är ledigt, tankarochalltmojligt. Skönt! Då är det bara att börja. Jag har tänkt på så mycket jag skulle vilja skriva ner och reflektera kring, men jag fastnar alltid när jag inte kan hitta något ledigt bloggnamn. Men nu äntligen kan jag börja!