En prövning

I fredags hade jag ont i ryggen, så därför cyklade jag inte hem från jobbet, utan blev hämtad av Ulf. När jag väntade på att han skulle komma så hade jag några minuter över och just då så var det halva reapriset på en klädaffär just där jag stod och väntade. Jag tänkte att jag ju likaväl kunde gå in och titta när jag inte hade något annat för mig. Om inte annat så skulle jag få sätta min antinyinköpsmoral på prov. Väl därinne så hittade jag en jättefin rosavit flanellpyjamas som skulle vara sååååå söt på Ellen. Den kostade 49,50 kr. Först hittade jag bara stora storlekar av den. Jag bläddrade mellan pyjamasarna och hoppades hoppades att det inte skulle finnas någon i rätt storlek. Men till slut så hittade jag en. Sjutton också! För några månader sedan hade definitivt köpt den. Nu lät jag bli. Ellen har faktiskt redan ungefär sju pyjamasar. De flesta arvegods iofs, men ändå. Hon behöver verkligen inte en till. Och pyjamasen innehåller lika mycket gift, orsakar lika stora sopberg och har under tillverkningens och transportens gång orsakat lika stor skada oavsett om den kostar 49,50kr eller 250kr. Och samtidigt: När jag nu helt otroligt nog faktiskt HAR en dotter (världens finaste till råga på allt) som jag får klä i små söta rosa kläder så är det ju pucko att inte göra det. Som jag längtat och som jag njuter av att få klä henne i alla söta små tjejkläder. Jag har ju inte heller någon nolltolerans på nysaksinköp. Om jag hittar något jag verkligen vill köpa så ska jag köpa det. Frågan är om en rosavit pyjamas som nummer åtta i ordningen ska klassas som något jag verkligen vill köpa tillräckligt mycket eller om det är precis en sådan sak som jag inte ska köpa.

Det som är lite knäppt i det hela är min reaktion när jag bläddrade mellan storlekarna och hoppades att det inte skulle finnas någon i rätt storlek. Vad är det som gör att jag fortsätter att leta när jag hoppas att inte hitta det jag söker? Jag skulle tro att det är för att jag själv inte vill fatta beslutet. Om det jag söker inte finns så slipper jag välja. Men om det finns så måste jag aktivt ta beslutet om jag ska köpa den eller inte. Det här är ju ett litet futtbeslut egentligen, men fenomenet uppstår nog mycket oftare i livet än man egentligen tänker på.  När man inte har ett val så är det bara att gilla läget och köra på såsom situationen ser ut. Det är ofta ganska skönt och det kräver mindre energi än när man själv är "skyldig" till valet. Direkt det uppstår ett val så väljer man ett alternativ och väljer därmed bort ett antal andra alternativ.  Det är då ofta lite svårt att släppa alternativvalen och att inte tänka på hur det blivit om man valt något annat. Ett enkelt exempel är om man ska binda bolånen eller inte. Om man väljer bundet och det under hela bindningstiden är billigare att ha rörligt så är det lätt att då och då följa skillnaden mellan kurserna och då känna hur mycket man förlorar på sitt val. Då uppstår lätt en känsla av förlust och irritation över det dåliga valet. Jag går inte och följer upp alla mina val, men jag tror ändå att alla de tusentals val man tvingas till stör lugnet en hel del. Bara mitt ordval här: Tvingas, säger en del om hur det känns.

Hursomhelst, nu var det pyjamasen det handlade om. Det jag bestämt mig för är att dra ner kraftigt på min nysakskonsumtion, inte att sluta handla nya saker helt. Det jag får köpa är det som inte med rimlig arbetsinsats eller inom rimlig tid går att få tag i begagnat, sådant man inte vill köpa begagnat, typ hjälmar och underkläder och sådant samt sådant som jag verkligen verkligen vill ha. Det hela handlar om gränsdragning. Var går gränsen för vad jag verkligen vill ha? Hamnar den rosavita pyjamasen på köpsidan eller motståsidan? Än så länge är den inte inköpt och nu börjar jag bli rätt trött på att beslutsvåndas om den.

Nybakt bröd

En fördel med att vakna tidigt på morgonen är att man kan åka till Lilla Bageriet och köpa bröd som är så nybakat att det fortfarande är varmt.

Första traderainköpet

Filip behöver en uppsättning kläder i storlek 134/140. Jag letade på Tradera tillsammans med honom i helgen och hittade ett paket med fyra tröjor han tyckte var fina. Så jag lade ett bud på 66 kr för allihop. Igår fick jag ett mail om att jag vunnit budgivningen och idag satte jag in 105 kr på säljarens konto för tröjor och porto. Nu ska det bli väldigt spännande att se hur det går. Om tröjorna kommer och är fina så verkar det ju det hela väldigt smidigt. Hoppas hoppas att Filip och jag blir nöjda.

Sjuklunch / Auberginepytt

Jag är hemma och är förkyld idag. Lyssnade på "Meny" i P1 och blev till slut så hungrig att jag gick upp och stekte ihop en lunch a la "Carina ensam hemma och behöver inte visa hänsyn till någon annans smaklökar". Jag skar lite lagom stora bitar av en aubergine, några av gårdagens kokta småpotatisar och några skivor halloumiost, saltade och stekte ihop det med frusen bladspenat. Till det lade jag upp en klick creme fraische och några skivor gravlax. Superenkelt och jättegott!

Gravlaxen går att hoppa över. Röran var tillräckligt god och mättande på egen hand. Men gravlax är ju liksom alltid gott om man ändå har det hemma.

Presentinköpsdilemma

Jaha. Så blev det ett inköp idag i alla fall. William, min femårige son, ska på kalas i helgen och behöver därför en present. Det känns lite obekvämt att köpa en begagnad leksak som present och därför så köpte jag en ny legosats. Jag vill ju inte att mina barn ska bli lidande eller betraktade som annorlunda och jag vet inte alls hur vare sig föräldrar eller barn skulle reagera om William kom med en begagnad present. Egentligen tror jag att barnet skulle bli glatt eftersom man för samma summa pengar kunde köpa en mycket finare begagnad leksak. De flesta föräldrar skulle nog också tycka att det var skönt om någon vågade bryta nyleksaksinköpsvanan. Jag har aldrig någonsin hört en enda förälder beklaga sig över att de har för lite leksaker, men däremot är de flesta rätt irriterade på att de har så mycket leksaker hemma som ska städas undan och hållas ordning på. Men det är ändå lite tufft att vara den som börjar. Och samtidigt, om det är något område som man skulle kunna dra ner drastiskt på nyprylkomsumtionen utan att någon blev lidande så är det just när det gäller leksaksinköp till barn. Tänk om alla istället tog varsin leksak hemifrån och slog in och gav bort. Alla skulle garanterat bli väldigt glada och vi skulle spara mycket på miljö, pengar, sopberg och barnarbete.

I Filips klass skulle varje barn ta med sig en julklapp till julfesten förra året. Där föreslog jag att varje barn skulle ta med sig en sak hemifrån och slå in istället för att köpa något nytt. Det gick jättebra och de som ordnade julfesten i julas gjorde likadant vilket ju troligtvis innebär att det inte var en helt tokig idé. Jag hoppas att det kommer en trend att göra likadant på barnkalas, för jag kan inte riktigt bestämma mig för om jag ska starta en eller inte. Jag vill ju inte att mina barn ska komma ikläm. Men samtidigt: Är det några som kommer ikläm för den konsumtion vi har idag så är det ju de. Dilemman, dilemman, jag ska fundera vidare.

Inköpsfunderingar

De första veckorna på året satte min antishoppingambition på prov. Först kom HMs, Ellos och LaRedoutes sommarkataloger med tillhörande erbjudanden. Sedan en massa reor på affärerna både på stan och på nätet. För att öka på shoppingmöjligheterna ytterligare så var jag nere i Stockholm på kurs i veckan och fick två timmar över inne i stan i väntan på flyget. Men det har faktiskt gått riktigt bra. Det enda jag köpt är en pyjamas till Filip på rea. Han behöver verkligen en pyjamas och jag har tittat på en på Lindex rätt länge som såg så fin ut. En blå flanellpyjamas som jag vet att han skulle tycka var jätteskön. Eftersom jag nu än så länge inte fått tag i några bra second handkläder i hans storlek så köpte jag den. 129 kr. Jag har fortfarande inte bestämt mig för om jag ska betrakta inköpet som ett bra köp eller som ett misslyckande, men det lutar åt ett bra köp. Särskilt med tanke på hur glad Filip blev åt den och hur fin han blev i den. Jag har ju undantagit underkläder från nyköpsrestriktionerna och en pyjamas är ett gränsfall. Och jag har inte köpt något annat vare sig på mellandagsrea eller från någon katalog.

Det är inte helt lätt att köpa begagnade grejer. Jag har letat efter kläder i storlek 134/140 lite här och där på nätet. Inget som kändes bra på blocket. Ett par fina byxor hittade jag på tradera, men det blev en massa strul när jag skulle logga in. Dessutom kändes det besvärligt att köpa och betala ett par byxor med tillkommande frakt. Filip behöver ungefär fyra par byxor och sju tröjor. Om jag ska köpa in dem en och en så kommer det ta en väldig massa tid. Jag hade ju trott att jag skulle kunna få tag i ett klädpaket från ett ställe. Varför finns det ingen kreativ människa som sätter igång internetförsäljning av begagnade klädpaket med allt man behöver per storlek och årstid? Och som man sedan kan skicka tillbaka alltihop till? Ja ja, fram tills att någon satt igång med det så får jag lära mig de vägar som finns idag.

När jag var nere i Stockholm på kurs så tänkte jag att jag kunde söka upp någon secondhandaffär och köpa in alltihop på samma ställe, men jag hittade inte någon sådan bra affär. Jag hade i förväg tittat ut en Kupanaffär inte långt från där kursen gick, men när kursen var slut så skulle de andra åka Roslagsbanan in till stan och då verkade det så trevligt att göra sällskap med dem, så då gjorde jag det istället. På tåget fick jag tips om en secondhandaffär på Söder, men jag kände inte för att åka dit då. Jag ville hellre strosa runt lite i stan när jag nu hade möjlighet så då gjorde jag det istället. Jag gick förbi och in i ganska många affärer där det var rea. Det var både klädaffärer och inredningsaffärer, bland annat designtorget. Jag köpte ingenting i alla fall och det kändes bra.

Jag kan inte riktigt bestämma mig för om jag är nöjd med mina val vid Stockholmsresan eller inte. Det hade verkligen varit praktiskt att köpa in en bunt secondhandkläder från Täby och därmed haft Filips vårgarderob klar. Samtidigt så tycker jag att jag ska ta mig tid att kravlöst strosa runt i Stockholm när jag får möjlighet och att göra sällskap med trevliga arbetskamrater från andra kontor i Sverige. Jag bestämmer mig nog för att vara nöjd med mina kravlösa val och att jag faktiskt inte okynnesshoppade någonting. Sedan får jag leta secondhandkläder i Lycksele istället.

Julledighet och förrådsstädning

I år har hela familjen haft jullov. Två och en halv veckas ledighet. Det tog ett tag att varva ner den här gången, men nu är jag där. Vi använde en vecka ungefär till att röja och städa och strukturera förråd, barnkläder, skor och annat. Sååå skönt att ha det bättre ordnat, men det var lite jobbigt att hålla på. Av någon anledning så tycker jag att det är jättejobbigt att göra mig av med grejer och kläder. Det är lättare att köra saker till Kupan eller Puls återvinning än att köra dem på soptippen, men det är ändå jobbigt att för all framtid göra mig av med saker. Det finns alltid så mycket minnen knutna till saker. En äppelkartong som jag vet att jag hämtade på Konsum i Jordbro när jag flyttade hemifrån som är fylld med papper och böcker från skolan. Det var så stort det där att få en egen lägenhet. En tid i livet när jag inte hade en aning om vad framtiden hade att bjuda på. Det har jag ju iofs inte nu heller, men då var liksom alla livets dörrar öppna på vid gavel. Den där lådan som det legat äpplen i är inte så lätt att bara skicka på soptippen. Och alla skolpapper. Alla timmar och all studieenergi jag lagt ned på dem. All ansträngning. Ska jag bara skicka iväg dem på tippen?
Inte blir det lättare när jag kommer till barnkläderna. De där minsta små kläderna jag fick klä våra nyfödda underverk i. Den första bebistiden är höljd i någon slags dimma och det är lite svårt att minnas den. Men när jag plockar med de små kläderna kan jag få tillbaka lite av den där känslan. Inte kan jag bara skicka iväg de kläderna med tillhörande känslor. Det som är svårt att skiljas från är nog egentligen de där känslorna som sakerna har en förmåga att frammana. Det är lite som när man lyssnar på musik som man inte hört sedan tonåren. Då minns man plötsligt en massa saker och känslor och situationer som man inte tänkt på på många år. Att göra sig av med alla de där sakerna är som att göra sig av med en ganska stor del av en själv. Och det vill jag ju inte. Men jag vill heller inte drunkna i grejjer. Jag blir tokig av att ha en massa saker som jag inte har någon koll på. När jag nu städade bland barnkläderna så hittade jag såklart en massa kläder och skor som jag hade behövt om jag bara hittat dem. Men eftersom de drunknat bland alla andra tusen saker vi har så har jag inte hittat dem. Ett par jättefina fodrade gummistövlar i storlek 22 till exempel. Jag har behövt ett par sådana till Ellen hela hösten, men eftersom jag hela tiden trott att snön och kylan skulle komma veckan efter så köpte jag inga. Och så hade vi ett par där i förrådet hela tiden. I vår kommer hon att ha vuxit ur dem. Sedan hittade jag en massa saker som jag också behövt och köpt nytt av eftersom jag inte vetat att vi redan hade dem. En massa pengar, en massa extra slitage på miljön och en massa stackars människor som jobbat med att tillverka de där kläderna och skorna helt i onödan. Saker som transporterats med fartyg som troligtvis släpper ut spillolja direkt ut i haven och förorenar dem. Kläder som innehåller mängder med flamskyddsmedel och annat gift som både förgiftar våra barn och som sedan sköljs ut i naturen och förgiftar den. Jag blir tokig på sådant. Jag avskyr att vara en del i det hemska och ohållbara  överkonsumtionssamhället, men den här städningen bevisade på ett obarmhärtigt sätt att jag är det. Men nu får det vara stopp. Nu har vi alla barnkläder sorterade storleksvis i kassar. EN storlek per kasse, inte fem storlekar i en jättestor låda som gör att man inte hittar någonting. Och så ett jättebra hyllsystem till alla slalompjäxor, längdskidpjäxor, vinterskor och gummistövlar. Allt står framme synligt. Hädanefter så ska jag bara köpa nya saker när det är något fint klädesplagg som jag eller barnen verkligen vill ha. Eller om vi akutbehöver något och det inte med rimlig arbetsinsats går att få tag i begagnat. Jag ska försöka att inte dra det här in absurdum, men om jag kan minska mina nysaksinköp med sjuttiofem procent och bara köpa det jag verkligen vill ha så hamnar jag nog på en ganska bra nivå.

Hursomhelst, efter en veckas städning så bestämde vi oss för att det fick räcka. Det vi behöver mest av allt är att gå ner i varv. Nu är jag ganska bra där. Jag älskar det här att göra en sak i taget och att inte hasta igenom något. Att duka av tills det verkligen är rent och iordninggjort. Att torka av bordet långsamt och noggrannt. Att inte skynda mig att borsta tänderna. Att göra sak ett färdig innan jag börjar med sak två. Att läsa så mycket jag vill av DN på mornarna. Att ha tid för barnen hela tiden. Att inte lämna och hämta på dagis. Att vara med dem hela tiden. Att inte säga skynda. Det är så skönt så skönt.
Vi har ätit frukost i vardagsrummet och tittat på Pingvinerna från Madagaskar så länge vi velat på morgnarna. När vi slutat att titta så har jag suttit kvar en stund och läst tidningen och barnen har gått och byggt lego eller precis vad de känt för att göra. Vi har inte sagt åt dem att skynda sig att klä på sig eller någonting annat heller. De har bara fått göra exakt det de känt för. Helt underbart. Kravlöst.
Även om det aldrig är sådär värst vilsamt att vara mamma i en småbarnsfamilj där det alltid händer en massa saker som kräver ens arbetsinsats så har vi fått in ett skönt lugn. Semester på det sätt jag tror att den gör bäst nytta. Och skidor har jag hunnit åka också.