Julledighet och förrådsstädning

I år har hela familjen haft jullov. Två och en halv veckas ledighet. Det tog ett tag att varva ner den här gången, men nu är jag där. Vi använde en vecka ungefär till att röja och städa och strukturera förråd, barnkläder, skor och annat. Sååå skönt att ha det bättre ordnat, men det var lite jobbigt att hålla på. Av någon anledning så tycker jag att det är jättejobbigt att göra mig av med grejer och kläder. Det är lättare att köra saker till Kupan eller Puls återvinning än att köra dem på soptippen, men det är ändå jobbigt att för all framtid göra mig av med saker. Det finns alltid så mycket minnen knutna till saker. En äppelkartong som jag vet att jag hämtade på Konsum i Jordbro när jag flyttade hemifrån som är fylld med papper och böcker från skolan. Det var så stort det där att få en egen lägenhet. En tid i livet när jag inte hade en aning om vad framtiden hade att bjuda på. Det har jag ju iofs inte nu heller, men då var liksom alla livets dörrar öppna på vid gavel. Den där lådan som det legat äpplen i är inte så lätt att bara skicka på soptippen. Och alla skolpapper. Alla timmar och all studieenergi jag lagt ned på dem. All ansträngning. Ska jag bara skicka iväg dem på tippen?
Inte blir det lättare när jag kommer till barnkläderna. De där minsta små kläderna jag fick klä våra nyfödda underverk i. Den första bebistiden är höljd i någon slags dimma och det är lite svårt att minnas den. Men när jag plockar med de små kläderna kan jag få tillbaka lite av den där känslan. Inte kan jag bara skicka iväg de kläderna med tillhörande känslor. Det som är svårt att skiljas från är nog egentligen de där känslorna som sakerna har en förmåga att frammana. Det är lite som när man lyssnar på musik som man inte hört sedan tonåren. Då minns man plötsligt en massa saker och känslor och situationer som man inte tänkt på på många år. Att göra sig av med alla de där sakerna är som att göra sig av med en ganska stor del av en själv. Och det vill jag ju inte. Men jag vill heller inte drunkna i grejjer. Jag blir tokig av att ha en massa saker som jag inte har någon koll på. När jag nu städade bland barnkläderna så hittade jag såklart en massa kläder och skor som jag hade behövt om jag bara hittat dem. Men eftersom de drunknat bland alla andra tusen saker vi har så har jag inte hittat dem. Ett par jättefina fodrade gummistövlar i storlek 22 till exempel. Jag har behövt ett par sådana till Ellen hela hösten, men eftersom jag hela tiden trott att snön och kylan skulle komma veckan efter så köpte jag inga. Och så hade vi ett par där i förrådet hela tiden. I vår kommer hon att ha vuxit ur dem. Sedan hittade jag en massa saker som jag också behövt och köpt nytt av eftersom jag inte vetat att vi redan hade dem. En massa pengar, en massa extra slitage på miljön och en massa stackars människor som jobbat med att tillverka de där kläderna och skorna helt i onödan. Saker som transporterats med fartyg som troligtvis släpper ut spillolja direkt ut i haven och förorenar dem. Kläder som innehåller mängder med flamskyddsmedel och annat gift som både förgiftar våra barn och som sedan sköljs ut i naturen och förgiftar den. Jag blir tokig på sådant. Jag avskyr att vara en del i det hemska och ohållbara  överkonsumtionssamhället, men den här städningen bevisade på ett obarmhärtigt sätt att jag är det. Men nu får det vara stopp. Nu har vi alla barnkläder sorterade storleksvis i kassar. EN storlek per kasse, inte fem storlekar i en jättestor låda som gör att man inte hittar någonting. Och så ett jättebra hyllsystem till alla slalompjäxor, längdskidpjäxor, vinterskor och gummistövlar. Allt står framme synligt. Hädanefter så ska jag bara köpa nya saker när det är något fint klädesplagg som jag eller barnen verkligen vill ha. Eller om vi akutbehöver något och det inte med rimlig arbetsinsats går att få tag i begagnat. Jag ska försöka att inte dra det här in absurdum, men om jag kan minska mina nysaksinköp med sjuttiofem procent och bara köpa det jag verkligen vill ha så hamnar jag nog på en ganska bra nivå.

Hursomhelst, efter en veckas städning så bestämde vi oss för att det fick räcka. Det vi behöver mest av allt är att gå ner i varv. Nu är jag ganska bra där. Jag älskar det här att göra en sak i taget och att inte hasta igenom något. Att duka av tills det verkligen är rent och iordninggjort. Att torka av bordet långsamt och noggrannt. Att inte skynda mig att borsta tänderna. Att göra sak ett färdig innan jag börjar med sak två. Att läsa så mycket jag vill av DN på mornarna. Att ha tid för barnen hela tiden. Att inte lämna och hämta på dagis. Att vara med dem hela tiden. Att inte säga skynda. Det är så skönt så skönt.
Vi har ätit frukost i vardagsrummet och tittat på Pingvinerna från Madagaskar så länge vi velat på morgnarna. När vi slutat att titta så har jag suttit kvar en stund och läst tidningen och barnen har gått och byggt lego eller precis vad de känt för att göra. Vi har inte sagt åt dem att skynda sig att klä på sig eller någonting annat heller. De har bara fått göra exakt det de känt för. Helt underbart. Kravlöst.
Även om det aldrig är sådär värst vilsamt att vara mamma i en småbarnsfamilj där det alltid händer en massa saker som kräver ens arbetsinsats så har vi fått in ett skönt lugn. Semester på det sätt jag tror att den gör bäst nytta. Och skidor har jag hunnit åka också.