En prövning

I fredags hade jag ont i ryggen, så därför cyklade jag inte hem från jobbet, utan blev hämtad av Ulf. När jag väntade på att han skulle komma så hade jag några minuter över och just då så var det halva reapriset på en klädaffär just där jag stod och väntade. Jag tänkte att jag ju likaväl kunde gå in och titta när jag inte hade något annat för mig. Om inte annat så skulle jag få sätta min antinyinköpsmoral på prov. Väl därinne så hittade jag en jättefin rosavit flanellpyjamas som skulle vara sååååå söt på Ellen. Den kostade 49,50 kr. Först hittade jag bara stora storlekar av den. Jag bläddrade mellan pyjamasarna och hoppades hoppades att det inte skulle finnas någon i rätt storlek. Men till slut så hittade jag en. Sjutton också! För några månader sedan hade definitivt köpt den. Nu lät jag bli. Ellen har faktiskt redan ungefär sju pyjamasar. De flesta arvegods iofs, men ändå. Hon behöver verkligen inte en till. Och pyjamasen innehåller lika mycket gift, orsakar lika stora sopberg och har under tillverkningens och transportens gång orsakat lika stor skada oavsett om den kostar 49,50kr eller 250kr. Och samtidigt: När jag nu helt otroligt nog faktiskt HAR en dotter (världens finaste till råga på allt) som jag får klä i små söta rosa kläder så är det ju pucko att inte göra det. Som jag längtat och som jag njuter av att få klä henne i alla söta små tjejkläder. Jag har ju inte heller någon nolltolerans på nysaksinköp. Om jag hittar något jag verkligen vill köpa så ska jag köpa det. Frågan är om en rosavit pyjamas som nummer åtta i ordningen ska klassas som något jag verkligen vill köpa tillräckligt mycket eller om det är precis en sådan sak som jag inte ska köpa.

Det som är lite knäppt i det hela är min reaktion när jag bläddrade mellan storlekarna och hoppades att det inte skulle finnas någon i rätt storlek. Vad är det som gör att jag fortsätter att leta när jag hoppas att inte hitta det jag söker? Jag skulle tro att det är för att jag själv inte vill fatta beslutet. Om det jag söker inte finns så slipper jag välja. Men om det finns så måste jag aktivt ta beslutet om jag ska köpa den eller inte. Det här är ju ett litet futtbeslut egentligen, men fenomenet uppstår nog mycket oftare i livet än man egentligen tänker på.  När man inte har ett val så är det bara att gilla läget och köra på såsom situationen ser ut. Det är ofta ganska skönt och det kräver mindre energi än när man själv är "skyldig" till valet. Direkt det uppstår ett val så väljer man ett alternativ och väljer därmed bort ett antal andra alternativ.  Det är då ofta lite svårt att släppa alternativvalen och att inte tänka på hur det blivit om man valt något annat. Ett enkelt exempel är om man ska binda bolånen eller inte. Om man väljer bundet och det under hela bindningstiden är billigare att ha rörligt så är det lätt att då och då följa skillnaden mellan kurserna och då känna hur mycket man förlorar på sitt val. Då uppstår lätt en känsla av förlust och irritation över det dåliga valet. Jag går inte och följer upp alla mina val, men jag tror ändå att alla de tusentals val man tvingas till stör lugnet en hel del. Bara mitt ordval här: Tvingas, säger en del om hur det känns.

Hursomhelst, nu var det pyjamasen det handlade om. Det jag bestämt mig för är att dra ner kraftigt på min nysakskonsumtion, inte att sluta handla nya saker helt. Det jag får köpa är det som inte med rimlig arbetsinsats eller inom rimlig tid går att få tag i begagnat, sådant man inte vill köpa begagnat, typ hjälmar och underkläder och sådant samt sådant som jag verkligen verkligen vill ha. Det hela handlar om gränsdragning. Var går gränsen för vad jag verkligen vill ha? Hamnar den rosavita pyjamasen på köpsidan eller motståsidan? Än så länge är den inte inköpt och nu börjar jag bli rätt trött på att beslutsvåndas om den.