En härlig springtur

Igår var det packardag. Det är lite jobb att packa ihop i en sommarstuga där en trebarnsfamilj varit i sju veckor utan tvättmaskin. Jag unnade mig ändå en lugn hammock-kaffedrickarmorgon. Efter tre timmars packande så kände jag att jag behövde en avkopplande springtur. Tog min vanliga favoritsjukilometersrunda på grusvägarna häromkring men vek av mitt på rundan upp på ett berg och nerför en skogsstig ner till en sjö och tog ett dopp efter ungefär tre kilometer. Helt underbart att vara riktigt svettig och varm och hoppa i en sjö och känna vattnet mot kroppen. Jag simmade fram och tillbaka, ut i näckrosallén från badviken och ut mot sjön. Det var nästan vindstilla och sjön låg helt lugn.  Underbart. Sedan upp igen och vidare på de fina gamla grusvägarna, genom skogen och ut över fälten. Förbi den fina gamla skolan där min mormor gick i skolan när hon var liten, in i en fårhage längs Sörmlandsleden med fantastiskt vacker lövskog åt ena hållet och havet åt det andra, bortom de öppna hagarna. Tillbaka genom allén och upp mot Laggartorp. Jag var rätt trött i de sista uppförsbackarna och när jag kom in på Laggarvägen så slog en kraftig smultrondoft emot mig. Helt oemotståndligt. Det var bara att stanna och njuta av de goda bären. En bra avslutning på en skön springtur.

Den optimala sommardagen

28 juli 2013. Sommardagen som hade allt.

Jag började dagen med att gå ner i vårt gulliga lilla torpkök tillsammans med Filip och Ellen och så drack vi te och åt valnötsbröd från Gateau (tur att jag köpte så hutlöst mycket och lyckades proppa in i det lilla frysfacken så att vi fortfarande har kvar av det) och småpratade och hade allmänt trevligt. Sedan kom Ulf och William också ner och jag intog min plats i hammocken och drack en hel massa koppar kaffe, åt gott bröd och läste "Major Pettigrews sista chans", en engelsk feelgoodpocket av bästa sommarslag. Dagen framför oss var helt kravlös och oskriven. Vi hade målat och skrapat färg och skött om stugan så att det såg fint ut och och så att vi var nöjda för det här året. Jag älskar den där känslan när jag inte känner några som helst bordekrav och bara kan koncentrera mig på boken, kaffet, ljudet från resten av familjen inne i stugan, fåglarna som flyger omkring, skogsljuden, dofterna, hammockgunget och nuet. Att sträckläsa är också en sak jag tycker väldigt mycket om. Det är skönt att skvättläsa också vilket oftast är fallet nu med tre ganska små barn, men det är en oerhörd lyx att få försvinna in i en bokvärld under en lite längre tid.
Framåt elvatiden så blev det fil under äppelträdet och sedan lade vi oss uppe på vinden och tog en middagslur. Men sedan blev det lite för varmt härinne i grytan i skogen och vi beslöt oss för att ge oss iväg någonstans ett tag. I hammocken hade jag tittat och lyssnat på vinden i träden som lockade till segling även om jag egentligen tänkt mig att ta en seglingsfri dag och bara göra absolut ingenting. Efter lite övertalning från Ulf så beslöt jag mig för att ge mig ut trots allt och tänkte att det skulle vara kul att ge mig ut på egen hand och testa lite tuffare segling än jag vågade när något av barnen var med och nu när det dessutom blåste lite mer än de senaste gångerna. Ulf skulle åka till Trosa och handla och barnen skulle då få köpa lite nya trashpackkort. Men till min förvåning så ville William hellre följa med mig ut och segla än att åka till Trosa. Nog för att det skulle varit kul att testa på ensamsegling, men om han ville följa med mig i den aktivitetskonkurrensen så var det ju liksom ingen tvekan.
Vi åkte ner till slottet, åt en glass och så hoppade jag och William i jollen. Men till min ännu större förvåning så ändrade då även Filip sina planer och ville hellre följa med ut och segla än att åka till Trosa och köpa de högt efterlängtade korten. Och då blåste det ju ändå en hel del. Glatt överraskad så blev alltså ensamseglingen en trepersonerssegling. Humören var på topp för allihop. Trashpackalbumen följde med och killarna diskuterade dem medan jag satte segel. Sedan bar det av. Denna gång hade jag dragit ner både storfallet och fockfallet till sittbrunnen. Vilken skillnad! Det var ju inga problem alls att hissa segel såhär. Dessutom hade jag sänkt bommen ytterligare några centimeter så nu fick jag upp hela storseglet. Så vackert det blev! Och vinden var helt perfekt. Filip skötte entusiastiskt fockskoten. Så kom det en vindby och båten tog rejäl fart och började luta rätt kraftigt. "Wow, vilken fart!" ropade Filip glatt. Jag frågade honom om han var medveten om att båten lutade lika mycket som föregående gång vi var ute när det blåste mycket och han blev rädd. "Gör det?" svarade han. "Nu är det ju bara kul.Visst har jag blivit modig?". Där fick jag för att ha funderat i väldigt många vändor fram och tillbaka om hur jag skulle lära mig att segla utan lutning. William tittade ut genom ruffen och sade "Jag tycker bara att det är mysigt när det lutar". Okej, gick det så lätt? Skönt.
Vi kryssade ut mot öppningen från viken. William ville fiska, så vi satte fast den lilla gummifisk han hade med sig på metkroken och kastade den i sjön. Troligtvis på kungligt vatten där vi inte fick fiska. Men eftersom jag sett till att ingen del av kroken kom ut från gummifisken och den inte ens sjönk så undrar jag om vi ens skulle kunna fällas för fiskebrott eller vad det nu kan heta. Jag såg framför mig juristerna i en rättegång som gjorde en teknisk utredning om huruvida metspöt i sin nuvarande form kunde klassas som fångstredskap eller inte och kom fram till att det var värt risken. Så William fiskade och Filip deltog entusiastiskt i seglingen. "Klart för slag?", "Klart för slag.", "Roder i lä", hojtade vi till varandra när vi slog. Efter varje slag så styrde jag ner rätt mycket från vinden. Båten tog rejäl fart och lutning och sedan gick jag upp mot vinden. Filip skötte fockskotet och jag storskotet och vi prövade oss fram. Det var så häftigt och segelkänslan var så härlig. Jag vet inte alls om vi gjorde rätt och vi kunde inte gå alltför högt mot vinden, men dels så tror jag att Stortrissen inte gärna går så högt och dels så tror jag att jollen bakom oss bromsar ganska kraftigt. Jag hade egentligen tänkt lämna den vid bojen, men William tycker att det är så häftigt när den åker båtrodeo och ville ha den med, så den fick hänga efter idag också.
Så vände vi tillbaka och blev uppmötte av Ulf och Ellen vid bryggan. Väl tillbaka vid Laggartorp så grillade vi kyckling, halloumi och grönsaker och jag drack lite gott rödvin till. Sedan blev det läggning med sagoläsning uppe på vinden och slutligen kvällste för mig och Ulf nere i Laggarköket.
En väldigt härlig dag helt enkelt.

Trashpackstudier i ruffen.

Filip testar olika skotningar.

Så släta och fina seglen är.

Tullgarns slott under bommen. Fin vy.

Filip njuter.

Filip hjälper William med metspöet.

En till som var ute och njöt av vindarna idag.

Och så lite grillning på kvällen.

Vacker sommarsegling med lagom lite vind

Idag hade vi tänkt ligga i hammocken och ta det lugnt hela dagen efter en massa skrapande, målande, städande och röjande här i stugan. Men det blev lite för varmt för att det skulle vara riktigt skönt och så blåste det alldeles precis lagom mycket för att jag skulle våga ta med både jätteseglarsugna Ellen och storebror Filip ut på en tur. Och vi fick fin vind i seglen och en skön dag.
Denna gång fick vi upp storseglet så gott som helt och hållet efter att jag sänkt bommen efter några goda råd jag fått på stortriss.org. Jag drog också ner storfallet i sittbrunnen vilket gjorde livet som nybörjarseglare mycket enklare då jag inte behövde lämna sittbrunnen när seglen skulle hissas.

Filip testade sig fram med segeltrimning.

Så fint att komma in i Tullgarnsviken och se slottet.

Efter ett tag blev det lite långtråkigt tyckte Filip som då satte sig i ruffen och läste. Mysigt.

Att fiska på det här sättet är väl kanske inte tillåtet men sannolikheten att vi skulle få napp var i princip obefintlig. Kul tyckte de att det var i alla fall.

Ellen tog rodret en stund.

Oj så skönt det är att sitta såhär.

Williams första segeltur

Nu är det ju så att jag har två barn till som ännu inte fått segla och som avundsjukt fått se Filip och mig ge mig iväg flera gånger. Lite klokare efter förra seglingen så kom jag fram till att om det bara blåser tillräckligt lite och om vi bara använder förseglet så borde det inte vara farligare att ha med William i båten än att ha honom i bilen på E4:an. Men att först se Filip ge sig av några gånger och sedan William skulle göra Ellen riktigt ledsen, så vi bestämde att Ellen skulle få sitta med mig i jollen ut till båten och sedan få åka i segelbåten in till bryggan. Det är väldigt grunt vid bryggan, men Stortrissen går ju bara 0,67 djupt, så jag tänkte att det borde fungera. Jag och Ulf hade tillsammans införskaffat en solcell och ett extra batteri som vi skulle installera i båten och jag var inte så pigg på att ha ett tungt batteri i plastjollen, så jag behövde ändå få in Stortrissen till bryggan. Det gick bra och jag fick träna på att finmanövrera båten med motorn in till bryggan. Ellen blev iofs väldigt ledsen när hon var tvungen att gå iland efter den korta turen, men det kändes ändå bättre än om hon inte fått åka alls.
William klättrade lyckligt ombord. Så snart vi kommit ut på någotsånär djupt vatten så fick han styra själv dit han ville. Jag tänkte att han skulle få testa sig fram ganska länge innan vi skulle sätta segel. Han kopplade direkt hur han skulle styra och han tyckte det var jättekul. När vi kommit ut en bit till så satte jag fast focken. Den här gången drog jag ner fallet hela vägen till sittbrunnen vilket jag inte kommit mig för att prova förut. Det var ju suveränt. I den lätta vinden så var det inga problem att gå upp i vindögat med motorn och sedan kunde jag i lugn och ro från sittbrunnen dra upp focken. Hur smidigt som helst. Vad sjutton hade jag stått framme vid masten förut för? Nästa gång det är dags för storseglet att gå upp så ska jag ju dra ner även det fallet i sittbrunnen. Båten satte precis lagom mycket fart och betedde sig väldigt trevligt. Helt klart så är en segelbåt konstruerad för att segla, för det blir så otroligt mycket mer lugnt och harmoniskt att gå för segel än för motor. Till min förvåning så tyckte även William att det var roligare att segla än att gå för motor. Och eftersom vinden var precis lagom svag så fick han styra dit han ville och jag skötte skoten efter hur han styrde. Helt perfekt!
Men efter en stund så blev William fikasugen och gick ner i ruffen och satte sig där och åt kakor vilket han trivdes väldigt bra med. Läge för mig då att träna lite segling. Det blåste ungefär 4-5 m/s vilket var helt perfekt. Focken är kanonfin och den sköter sig perfekt. Men jag upptäckte att det inte gick att kryssa med bara focken uppe, åtminstone inte i denna vindstyrka. Bra att veta. Nu var det ju pålandsvind, så det gjorde ingenting utan jag "kryssade" i bidevind tillbaka mot bojen. Men nu skulle det bli spännande. William är ju mycket kortare än Filip, så han kunde inte se bojen samtidigt som han stod vid rodret. Jag räknade därför med att få lägga till på egen hand. Mycket bra att få träna på. Jag hämtade förankringstampen så att jag hade den i sittbrunnen, styrde mot bojen, tog ner focken när vi var kanske 20-30 meter från bojen, var väldigt glad att ha fallet i sittbrunnen så att jag bara behövde släppa på den där grunkan som håller fast fallet, styrde mot bojen, fick tag i den med båtshaken, trädde igenom förankringstampen, upptäckte att förseglet inte åkt ner riktigt, släppte upp låsgrunkan helt, hoppade upp i fören och drog ner förseglet samtidigt som jag höll i förankringstampen och upptäckte sedan att jag utan större problem fick stopp på båten. Hurra! Detta hade inte fungerat i starkare vind, men nu vet jag hur jag ska göra när det blåser mer. Och William blev inte det minsta skrämd någon gång utan hade njutit av hela båtturen. Oj så skönt! Nu ska jag analysera det hela någon eller några dagar och sedan ge mig ut igen och lära mig mer. Och klura ut hur jag ska kunna ha med mig Ellen utan att risken ska överskrida E4-risken.

William vid rodret.

Mera segling

Förra veckan gav oss jag och Filip ner till bryggan på våra cyklar för att ta en ny segeltur. Vad skönt det känns att kunna ta cykeln dit. Precis som jag vill ha det.
Här vid Laggartorp som ligger mitt inne i skogen så blåser det nästan ingenting, så när vi närmade oss havet så såg jag att det blåste lite mer än jag tänkt. Men men, vi gav oss iväg i alla fall. På båten kollade jag motorindikatorn och såg att det stod att man inte skulle använda den när motorn är på. Aha! Kunde det vara problemet? Mycket riktigt. När jag kollade nu så återstod 75% av batteriet. Så då hade jag varit stressad över strömbrist i onödan. Mycket skönt dock att jag nu återfick min tro på att kunna köra motorn enbart på solenergi.
Vi satte segel och stack iväg. Nu har jag gjort det så många gånger att det börjar kännas vant. Vi seglade iväg och det gick jättebra. Jättebra. Lite väl bra faktiskt. Båten började luta jättemycket och Filip blev rädd. Jag upptäckte nu att det liksom inte fanns så mycket att hålla i sig i. Det upptäckte Filip också. Jag släppte på skoten för att minska lutningen. Det fungerade, men Filip var fortfarande rädd. Då kom en vindby så att båten började luta mer igen och jag hjälpte Filip in i ruffen. Han blev lugnare därinne. Jag styrde upp båten mot vinden vilket också gjorde att lutningen minskade. Funderade på om jag skulle plocka ner något segel, men kom fram till att det nog var dumt att  börja ge mig upp från sittbrunnen nu. Men efter lite trixande så lärde jag mig hyfsat bra hur jag kunde hålla en ok lutning genom att gå upp mot vinden eller släppa på skoten beroende på vilket håll vi skulle åt. Filip var mycket lugnare nu, men det kändes ändå som att det enda vettiga var att ge oss tillbaka till bojen så snart som möjligt. Det gick helt ok faktiskt. När det var dags att lägga till så tog jag ner seglen och Filip skötte om rodret. Det gick bra även om jag såg att han fortfarande var lite "efterrädd".
När vi lagt till så fikade vi rejält och satt och hade det bra i sittbrunnen. Tråkigt nog hade jag glömt metspöet som jag köpt. Om Filip fått meta och kanske dragit upp någon liten aborre så hade det nog vägt upp lutningen. Men sedan kom jag på att bojen med största sannolikhet inte ligger på allmänt vatten utan mycket mer troligt på kungligt vatten. Jag funderade ett tag på vad straffet kunde bli för att en nioåring drar upp en 2-hektosaborre på kungligt vatten och kom aldrig riktigt fram till om det skulle vara kul att dras inför rätta för detta eller om det vore bättre att låta bli. Det får framtiden utvisa.
Hursomhelst så rodde vi sedan in till land i vår lilla orangea plastjolle. Den turen uppskattade Filip mycket mer än segelturen.
När vi sedan var på bryggan så hojtade Filip plötsligt: "Mamma, titta, en havsörn!". Han har spanat väldigt mycket efter havsörn och hade tagit med sig fågelboken till båten enkom för att kunna känna igen en om vi fick syn på en. Och jag tror att han hade rätt. Teckningen såg ut precis som en havsörn. Den flög mot stranden inte långt ifrån oss där en stor flock med canadagäss var. Det blev en grymt mäktig scen när rovfågeln skrämde flocken som lyfte och flög iväg bara en bit ifrån oss och lät som en hel orkester. Jag tyckte det var en mäktig upplevelse, men Filip var helt salig. Oj så skönt! Nu blev det hela en bra upplevelse i alla fall.
Turen avslutades med en glass i slottsträdgården och sedan en cykeltur hem. Vi hade lärt oss en massa även denna gång och när jag frågade Filip så ville han gärna ut och segla igen. Men när det blåser lite mindre.

Kan det ha varit en havsörn måntro?

Premiärsegling

Bäst att varna omgivningen

Efter 15 års längtan efter att segla en egen segelbåt, en höst, en vinter och en vårs väntan (och en hel del tankar av typen "vad har jag gett mig in på?") på seglarsommar, en veckas väntan på sjösättningstid och en veckas motorstrul så kom jag och nioårige sonen Filip äntligen iväg på vår premiärtur. Jag hade tecknat medlemsskap i Sjöräddningssällskapet, läst valda delar ur "Seglingens ABC" både framlänges och baklänges, köpt och läst in mig på sjökort och förberett mig på en massa sätt, men det var ändå svårt att veta om det var något viktigt jag missat. För säkerhets skull satte jag två övningskörningsskyltar på båtsidorna så att de båtar vi eventuellt skulle komma på kollisionskurs med förhoppningsvis skulle visa lite extra hänsyn, om inte annat så av ren självbevarelsedrift.

På väg ut från hamnen

Den motor som följde med båten hade en hel massa problem och eftersom jag inte alls gillar motorer och särskilt inte bensinmotorer så köpte jag till slut en elmotor. I sommarstugan klarar vi oss med solcell och bilbatteri och tanken var mycket lockande att ha ett liknande system i båten. Två gånger under veckan hade vi försökt ge oss iväg med bensinmotorn på vilket en av gångerna slutade med att vi blev tillbakabogserade av några killar i yngre tonåren i kajak, så när vi nu äntligen kom iväg med en jättetyst elmotor som man bara behövde vrida på handtaget för att starta så kändes det nästan magiskt.

Filip vid rodret

Filip var lika förtjust som jag i att vi kom iväg och faktiskt kunde åka dit vi ville och ville ta rodret. "Sväng vänster för att komma till höger" som Doc Hudson lärt Blixten McQueen. Inga problem. Han styrde glatt och höll undan för prickar och andra båtar. Röda prickar till höger och gröna till vänster. Jag var lika glad åt Filips entusiasm som åt att det fungerade.

Filip läser in sig på sjökortet.

Elmotorn var försedd med batteriindikator och han som hjälpte till att montera den trodde att batteriet skulle räcka 2-3 timmar ungefär. Perfekt tänkte jag. Då kan jag gå per motor den första trånga passagen utan att riskera att krocka med någon av alla Trosas lyxbåtar och sedan sätta segel i lugn och ro när vi kommit ut på öppet vatten. Sedan skulle jag ändå ha gott om batteri kvar till att lägga fast vid den boj jag har som båtplats. Om det inte gick något vidare med seglingen så borde batteriet räcka hela vägen. Efter ungefär 15-20 minuter och ungefär halvvägs genom den trånga passagen kollade jag batteriindikatorn och såg att den var på lägsta nivån då de rekommenderade att man helst inte skulle köra motorn något mera. Dessutom hade vi sned motvind. Aj då! Utmaningarna började visst redan här.


Då blev det till att försöka sätta segel lite tidigare än planerat. Batteriet räckte hursomhelst fram till en vik där vi hade lite bättre plats än i passagen och där hissade jag focken. Det gick hur lätt som helst. Vinden tog tag i seglet och drev oss framåt. Lugnt och fint och jämt och med jätteskön seglarkänsla. Wow! Helt otroligt! Vi seglade verkligen!!! All längtan, allt strul och så var det så lätt. Vi mötte två båtar precis i närheten av ett grund, men de väjde snällt och vinkade glatt. Vi gick iofs för styrbords halsar, så de skulle väja, men det kändes ändå omtänksamt av dem då vi inte hade överdrivet mycket fart och väjningsmån. Det som kändes så skönt var att vi hade kunnat väja om vi hade måstat. Jag visste var grundet var och hur jag skulle bete mig, men det var skönt att slippa. Att jag kom ihåg så mycket fast det var så länge sedan jag seglade senast. Otroligt skönt.

Det blåste såpass lite och Filip kändes så trygg vid rodret att jag vågade mig på att försöka hissa storseglet också. Tänkte på vad som stod i "Seglingens ABC", nämligen att man skulle gå upp mot vinden när man hissar segel och att detta var mycket viktigt för "undvikande av trassel". Jag funderade lite på vilken typ av trassel det var som menades medan jag hissade storseglet under pågående seglats i sned motvind. Men det gick förvånansvärt bra. Nästan hela vägen. När det var några decimeter kvar så tog det stopp och det gick inte att hissa seglet mer. Ändå kände jag att det hela ju faktiskt gick riktigt kontrollerat till, att Filip fortfarande hade bra koll vid rorkulten och att jag kunde ge mig på ett nytt försök. Ner med seglet och så upp igen. Den här gången fick jag upp det nästan helt. Det var bara någon decimeter som inte kom upp. Men vi seglade fint. Jag funderade på hur stor risken var att någonting skulle gå sönder av att seglet inte var riktigt helt upphissat och kom fram till att det var värt risken. Sedan funderade jag på vad alla seglarpedanter skulle tycka om att segla med ett storsegel som inte var helt upphissat med alla de veck i seglet det innebar och njöt stort av att kunna bestämma över detta själv och att kunna sitta med min son i vår egen båt och vara alldeles lycklig över att kunna segla i precis den riktning vi ville med ett skrynkligt segel.

Efter en stund såg jag att kicktaljan hängde löst och att det kanske vore bra att sätta fast den för att på så sätt kanske kunna spänna ner bommen lite och minska skrynklet en aning. Schakeln den satt fast i verkade dock antingen trasig eller försedd med ett väldigt komplicerat öppningssystem, så jag fick inte upp den. Men vi seglade ju så fint, så jag lät den hänga och hoppades att inte någon seglingspedant skulle titta på oss och få sin dag förstörd. För övrigt så var det en massa stora dyra segelbåtar som fortfarande gick för motor. Det kändes lite som en seger att vi som var väldigt oerfarna och hade en väldigt liten och enkel båt ändå seglade där många andra gick för motor. Dessutom vinkade alla glatt, så nu kändes det nästan som att vi hade vår plats här på sjön. Sjöräddningsbåten körde förbi oss. Det känns jätteskönt att det finns en sjöräddningsbåt i Trosa och att vi är medlemmar så att vi kan ringa dem även för lite småbekymmer. Det kändes tryggt att se den ge sig ut på uppdrag och jag var glad att det åtminstone denna gång inte var oss den skulle ut till.

Gott fika behövs till sjöss.

Nu kom vi ut från den trånga passagen. Spännande nu att se hur det skulle gå att läsa sjökort. Där var den ön, där är den, där är den viken, där finns ett grund, men om vi håller oss utanför linjen mellan den ön och den udden så ska det vara lugnt. Fantastiskt! Det var som att jag satt igår och navigerade. Och nu hade jag koll på hela båten samtidigt. (Med undantag för kicktaljan och en massa andra småsaker förstås, men ändå). Stortrissen seglade så fint och så jämt och lugnt. Filip följde med på sjökortet och kunde peka ut öar och uddar och läsa in sig på var vi var. Häftigt! Jag har en smart son. Och segling måste vara en väldigt bra aktivitet förutom att det är kul. Så kul också att vara ute på äventyr bara han och jag. Det är jättekul att vara en trebarnsfamilj, men det är verkligen skönt att koncentrera sig på bara ett barn ibland. Som jag kunde ge fri tillgång till matsäcken till utan att behöva göra långa konsekvensanalyser först. Och vi hade samlat ihop en massa godsaker att ha med oss. Åt äpple och kastade skruttarna över axeln. Ute på havet i skärgården. Fria. Var det så enkelt? Hade småsegelbåtar och skärgården legat här så nära och väntat så länge? Så glad jag är att jag kom mig för. Att jag vågade och gjorde. Och Stortrissen skötte sig så fint. Hur i hela fridens namn är det möjligt att en så fin båt med kärra och tält och allt kan kosta 8500kr? Förstår inte folk hur fantastiska de är? De seglar ju kanonfint även om man inte ens fått upp storseglet helt och med en kicktalja som hänger löst under bommen.

Aaaaah! Äntligen!

Vi turades om att styra och att sköta skotningen. Troligtvis hade vi långt ifrån rätt inställningar på seglen, men vi tog oss dit vi ville och Filip tyckte det var kul.

Vi njöt och tittade på de öar vi passerade som vi tänkte ha som utflyktsmål för kommande båtturer när vi blivit lite mer vana och kunde ta med resten av familjen ut. Fina öar av olika storlekar med fina klipphällar och en massa mysiga ställen. Hur kunde de ligga härute så nära där jag tillbringat somrarna i hela mitt liv utan att jag tagit mig ut till dem? Nu fanns de inom min räckvidd. Härligt!

Vi passerade Andersviken och hade fortfarande full koll på vår position. Sedan såg vi in i Tullgarnsviken och såg slottet. Coolt! Jag började nästan få en tro på att vi skulle klara det. Vinden skulle tillta under dagen och jag ville gärna lägga till vid bojen innan det blåste för mycket, men jag kände samtidigt att det vore väldigt kul och skönt att ta några varv runt viken för att känna på båten och för att prova lite olika riktningar och skotningar och lutningar utan att behöva tänka på navigation och sådant. Så vi tog några varv. Vi både gippade och slog några gånger för att känna på hur det kändes, hur mycket fart vi behövde för att slå, hur högt vi kunde gå och så. Jag tänkte återigen på alla seglingspedanter och hur de skulle rysa om de såg våra troligtvis rätt felaktiga skotningar på vårt skrynkliga storsegel. Men vi tog oss dit vi ville, jag kunde räta upp båten genom att släppa på skoten när Filip tyckte att det lutade för mycket och jag kände att jag hade rätt bra kontroll.

Men nu tog det i och började blåsa mer. Dags för examensprovet då, nämligen att lägga till vid bojen. Viken är väldigt grund innanför bojen och det ligger en väldigt fin träbåt på bojen intill, så jag visste att vi där inte hade alltför mycket svängrum, men jag tyckte att det borde gå bra. Vi åkte in mot viken när jag kom på att vi ju måste få ner seglen. Tänkte att jag kunde ta ner storseglet först och sedan segla med bara focken så skulle det gå lite lättare. Att ta ner storseglet gick bra, men nu började det blåsa rätt mycket, ungefär 9-10 sekundmeter. Den vindstyrka jag när jag vindsurfade för en hel massa år sedan tyckte var den allra roligaste men också den där jag inte ville att det skulle blåsa så mycket mer. Och nu var jag på en segelbåt med min son och skulle pricka en liten boj med hjälp av en motor som nästan inte hade någon ström kvar.

Pricka den vita bojen men undvika den fina träbåten.

Hmmm, lite läskigt. Vi seglade mot bojen och passerade någon meter ifrån. Filip började bli lite rädd nu när det blåste mer. Han tycket också att det var lite obehagligt att jag stod framme i fören och ensam skulle styra mot bojen. Det var nu heller inte helt lätt att vända och gå upp mot vinden igen på det begränsade utrymmet med bara focken. Filip lät lite mer olycklig, så jag bestämde mig snabbt för att tro att det var batteriindikatorn som var dålig och att jag skulle ta ner även focken och försöka med hjälp av motorn istället. När jag tog ner focken så glömde jag tyvärr att fästa fockfallet, så det flög fritt i vinden. Då var det till att hoppas på motorn nu då. Motorn orkade inte vända oss upp mot vinden, men om vi svängde snett mot vinden så orkade den sedan dra oss mot bojen. Den nu lite olycklige Filip styrde rakt mot bojen, jag fick tag i den men orkade inte hålla fast den för att stoppa båten, så jag fick släppa den. Jag ville INTE hamna i vattnet med Filip kvar på båten. Det var ju i och för sig inte någon livsfara som hotade om så skulle ske. Troligtvis skulle jag kunna simma ikapp båten om jag ramlat i och om inte så var Filip fullt kapabel att manövrera båten. Om han skulle bli så skärrad att han inte längre kunde så skulle han så småningom driva in i viken tills båten fastnade i sumpbotten och då skulle det inte vara några problem för mig att ta mig dit. Dessutom visste han var telefonen låg och att han skulle ringa 112 och begära sjöräddningen om något skulle hända. Om inte ens det fungerade så stod maken på bryggan som kunde ringa och larma. Till råga på allt så var det inte bara till sonen jag köpt en klumpig orange räddningsväst, utan även till mig vilket jag troligtvis är den ende vuxna seglare som har. Så någon livsfara hotade inte. Betydligt mindre risk än att åka bil. Men ändå. Om han skulle bli ensam på båten med mig i vattnet så skulle han bli väldigt olycklig, och det räckte för att jag skulle akta mig noga för att trilla i.
Ett varv till. Men nu körde vi över bojen och jag lyckades inte få tag i den. Vi testade ankaret. Om vi kunde få fäste med det så skulle vi kanske kunna bromsa båten med hjälp av ankartampen när vi närmade oss bojen och på så sätt få stopp på båten i lagom tid. Klok tanke kanske, men den fungerade inte. Ankaret bromsade knappt alls. När jag drog upp det så var det fullt av dy och tång. Måste fråga båtgrannarna vad man ska ha för ankare i den viken. Upp igen mot bojen. Sååå nära, men ändå en bit ifrån. Ett lite irriterat "Äsch" slapp ur mig. Filip ropade olyckligt "Förlåt mamma". Dumma mig. Det var ju inte Filips fel. Han skötte sig perfekt. Jag berömde honom så mycket jag bara kunde och han svarade olyckligt "Tack för att du berömmer mig mamma". Snälla. Låt det gå bra nu. Ett varv till. Och ett till. Efter ytterligare några varv började jag fundera på att konstruera någon typ av pilbåge som jag kunde skjuta en tamp genom bojfästet med, men sedan kom jag på den fantastiska idén att hämta båtshaken. Tackade min lyckliga stjärna för att jag kommit på att det vore bra att ha en med och för att maken lyckats köpa en när han var på Biltema. Jag tog fram den ur ruffen, instruerade Filip igen om hur han skulle minska hastigheten på motorn när vi närmade oss bojen och så körde vi. Perfekt mot bojen, Filip slog av motorn i perfekt tid, jag fick tag i bojen med båtshaken, kände att jag hade ett bra grepp, kände hur jag kunde stanna upp båten och kunde sedan dra den intill bojen för att dra en tamp igenom. Total lycka och lättnad för både mig och Filip! Jag ska alltid känna mig tacksam mot den båtshaken. Jag gjorde fast båten med två tampar för säkerhet skull och hoppas på att jag gjorde på rätt sätt. Ska läsa på lite noggrannare om angöring och knopar senare.

Vi närmar oss land. :-)

Så lastade vi ner våra grejjer i jollen, men nu blåste det ännu mer. Det kändes väldigt långt till bryggan och jag visste inte hur rank jollen var då vi inte hunnit testa den. Vi hade åror, men tyvärr inga årklykor. Filip klev i och det gick bra. Då var det min tur men det kändes väldigt osäkert. Det kändes skönt att jag packat grejjerna i vattentäta väskor och att Filip hade en riktigt bra räddningsväst, men det kändes ändå rätt osäkert. Till slut så vågade även jag kliva i jollen där jag väl på plats kände att den kändes väldigt stabil. Vi tog varsin åra och började paddla. Till min stora förvåning närmade vi oss bryggan ganska snabbt. Filip tyckte det var jättekul och sade att det här nog var det roligaste på hela turen. Tillsammans med att åka ut i passagen från Trosa mellan prickarna. Skönt att det blev ett bra minne istället för en simtur från segelbåten. Vi närmade oss mer och mer. Såg maken och småsyskonen som stod på bryggan och vinkade och hejjade på oss. Vi var nästan där. Mellansonen kom entusiastiskt springande emot oss och tog emot förankringstampen.

Lillasyster Ellen på väg för att möta oss.

En redig William hjälper oss iland

Vi kom iland!!! Vi gjorde det!!! Helt otroligt!!! Lycka!!!

Sedan följde en god middag med grillad fläskfilé och halloumi och grönsaker och gott rödvin i sommartorpet. Oj så härligt att segla och oj så härligt att vara tillbaka iland. Härligt att vara den första generationen som ger sig ut på stapplande seglarsteg och härligt att vara den sjätte generationen som står med båda fötterna på jorden i det gamla släkttorpet. Nu blir det en veckas seglingsuppehåll med anledning av andra planer och sedan blir det till att komplettera båten med solcell och lite annat och att läsa på lite mer innan vi ger oss ut på nästa tur. Då i mindre vind, med mer batterikapacitet och med möjlighet för Filip att i lugn och ro träna på finstyrning av motorn.