Premiärsegling

Bäst att varna omgivningen

Efter 15 års längtan efter att segla en egen segelbåt, en höst, en vinter och en vårs väntan (och en hel del tankar av typen "vad har jag gett mig in på?") på seglarsommar, en veckas väntan på sjösättningstid och en veckas motorstrul så kom jag och nioårige sonen Filip äntligen iväg på vår premiärtur. Jag hade tecknat medlemsskap i Sjöräddningssällskapet, läst valda delar ur "Seglingens ABC" både framlänges och baklänges, köpt och läst in mig på sjökort och förberett mig på en massa sätt, men det var ändå svårt att veta om det var något viktigt jag missat. För säkerhets skull satte jag två övningskörningsskyltar på båtsidorna så att de båtar vi eventuellt skulle komma på kollisionskurs med förhoppningsvis skulle visa lite extra hänsyn, om inte annat så av ren självbevarelsedrift.

På väg ut från hamnen

Den motor som följde med båten hade en hel massa problem och eftersom jag inte alls gillar motorer och särskilt inte bensinmotorer så köpte jag till slut en elmotor. I sommarstugan klarar vi oss med solcell och bilbatteri och tanken var mycket lockande att ha ett liknande system i båten. Två gånger under veckan hade vi försökt ge oss iväg med bensinmotorn på vilket en av gångerna slutade med att vi blev tillbakabogserade av några killar i yngre tonåren i kajak, så när vi nu äntligen kom iväg med en jättetyst elmotor som man bara behövde vrida på handtaget för att starta så kändes det nästan magiskt.

Filip vid rodret

Filip var lika förtjust som jag i att vi kom iväg och faktiskt kunde åka dit vi ville och ville ta rodret. "Sväng vänster för att komma till höger" som Doc Hudson lärt Blixten McQueen. Inga problem. Han styrde glatt och höll undan för prickar och andra båtar. Röda prickar till höger och gröna till vänster. Jag var lika glad åt Filips entusiasm som åt att det fungerade.

Filip läser in sig på sjökortet.

Elmotorn var försedd med batteriindikator och han som hjälpte till att montera den trodde att batteriet skulle räcka 2-3 timmar ungefär. Perfekt tänkte jag. Då kan jag gå per motor den första trånga passagen utan att riskera att krocka med någon av alla Trosas lyxbåtar och sedan sätta segel i lugn och ro när vi kommit ut på öppet vatten. Sedan skulle jag ändå ha gott om batteri kvar till att lägga fast vid den boj jag har som båtplats. Om det inte gick något vidare med seglingen så borde batteriet räcka hela vägen. Efter ungefär 15-20 minuter och ungefär halvvägs genom den trånga passagen kollade jag batteriindikatorn och såg att den var på lägsta nivån då de rekommenderade att man helst inte skulle köra motorn något mera. Dessutom hade vi sned motvind. Aj då! Utmaningarna började visst redan här.


Då blev det till att försöka sätta segel lite tidigare än planerat. Batteriet räckte hursomhelst fram till en vik där vi hade lite bättre plats än i passagen och där hissade jag focken. Det gick hur lätt som helst. Vinden tog tag i seglet och drev oss framåt. Lugnt och fint och jämt och med jätteskön seglarkänsla. Wow! Helt otroligt! Vi seglade verkligen!!! All längtan, allt strul och så var det så lätt. Vi mötte två båtar precis i närheten av ett grund, men de väjde snällt och vinkade glatt. Vi gick iofs för styrbords halsar, så de skulle väja, men det kändes ändå omtänksamt av dem då vi inte hade överdrivet mycket fart och väjningsmån. Det som kändes så skönt var att vi hade kunnat väja om vi hade måstat. Jag visste var grundet var och hur jag skulle bete mig, men det var skönt att slippa. Att jag kom ihåg så mycket fast det var så länge sedan jag seglade senast. Otroligt skönt.

Det blåste såpass lite och Filip kändes så trygg vid rodret att jag vågade mig på att försöka hissa storseglet också. Tänkte på vad som stod i "Seglingens ABC", nämligen att man skulle gå upp mot vinden när man hissar segel och att detta var mycket viktigt för "undvikande av trassel". Jag funderade lite på vilken typ av trassel det var som menades medan jag hissade storseglet under pågående seglats i sned motvind. Men det gick förvånansvärt bra. Nästan hela vägen. När det var några decimeter kvar så tog det stopp och det gick inte att hissa seglet mer. Ändå kände jag att det hela ju faktiskt gick riktigt kontrollerat till, att Filip fortfarande hade bra koll vid rorkulten och att jag kunde ge mig på ett nytt försök. Ner med seglet och så upp igen. Den här gången fick jag upp det nästan helt. Det var bara någon decimeter som inte kom upp. Men vi seglade fint. Jag funderade på hur stor risken var att någonting skulle gå sönder av att seglet inte var riktigt helt upphissat och kom fram till att det var värt risken. Sedan funderade jag på vad alla seglarpedanter skulle tycka om att segla med ett storsegel som inte var helt upphissat med alla de veck i seglet det innebar och njöt stort av att kunna bestämma över detta själv och att kunna sitta med min son i vår egen båt och vara alldeles lycklig över att kunna segla i precis den riktning vi ville med ett skrynkligt segel.

Efter en stund såg jag att kicktaljan hängde löst och att det kanske vore bra att sätta fast den för att på så sätt kanske kunna spänna ner bommen lite och minska skrynklet en aning. Schakeln den satt fast i verkade dock antingen trasig eller försedd med ett väldigt komplicerat öppningssystem, så jag fick inte upp den. Men vi seglade ju så fint, så jag lät den hänga och hoppades att inte någon seglingspedant skulle titta på oss och få sin dag förstörd. För övrigt så var det en massa stora dyra segelbåtar som fortfarande gick för motor. Det kändes lite som en seger att vi som var väldigt oerfarna och hade en väldigt liten och enkel båt ändå seglade där många andra gick för motor. Dessutom vinkade alla glatt, så nu kändes det nästan som att vi hade vår plats här på sjön. Sjöräddningsbåten körde förbi oss. Det känns jätteskönt att det finns en sjöräddningsbåt i Trosa och att vi är medlemmar så att vi kan ringa dem även för lite småbekymmer. Det kändes tryggt att se den ge sig ut på uppdrag och jag var glad att det åtminstone denna gång inte var oss den skulle ut till.

Gott fika behövs till sjöss.

Nu kom vi ut från den trånga passagen. Spännande nu att se hur det skulle gå att läsa sjökort. Där var den ön, där är den, där är den viken, där finns ett grund, men om vi håller oss utanför linjen mellan den ön och den udden så ska det vara lugnt. Fantastiskt! Det var som att jag satt igår och navigerade. Och nu hade jag koll på hela båten samtidigt. (Med undantag för kicktaljan och en massa andra småsaker förstås, men ändå). Stortrissen seglade så fint och så jämt och lugnt. Filip följde med på sjökortet och kunde peka ut öar och uddar och läsa in sig på var vi var. Häftigt! Jag har en smart son. Och segling måste vara en väldigt bra aktivitet förutom att det är kul. Så kul också att vara ute på äventyr bara han och jag. Det är jättekul att vara en trebarnsfamilj, men det är verkligen skönt att koncentrera sig på bara ett barn ibland. Som jag kunde ge fri tillgång till matsäcken till utan att behöva göra långa konsekvensanalyser först. Och vi hade samlat ihop en massa godsaker att ha med oss. Åt äpple och kastade skruttarna över axeln. Ute på havet i skärgården. Fria. Var det så enkelt? Hade småsegelbåtar och skärgården legat här så nära och väntat så länge? Så glad jag är att jag kom mig för. Att jag vågade och gjorde. Och Stortrissen skötte sig så fint. Hur i hela fridens namn är det möjligt att en så fin båt med kärra och tält och allt kan kosta 8500kr? Förstår inte folk hur fantastiska de är? De seglar ju kanonfint även om man inte ens fått upp storseglet helt och med en kicktalja som hänger löst under bommen.

Aaaaah! Äntligen!

Vi turades om att styra och att sköta skotningen. Troligtvis hade vi långt ifrån rätt inställningar på seglen, men vi tog oss dit vi ville och Filip tyckte det var kul.

Vi njöt och tittade på de öar vi passerade som vi tänkte ha som utflyktsmål för kommande båtturer när vi blivit lite mer vana och kunde ta med resten av familjen ut. Fina öar av olika storlekar med fina klipphällar och en massa mysiga ställen. Hur kunde de ligga härute så nära där jag tillbringat somrarna i hela mitt liv utan att jag tagit mig ut till dem? Nu fanns de inom min räckvidd. Härligt!

Vi passerade Andersviken och hade fortfarande full koll på vår position. Sedan såg vi in i Tullgarnsviken och såg slottet. Coolt! Jag började nästan få en tro på att vi skulle klara det. Vinden skulle tillta under dagen och jag ville gärna lägga till vid bojen innan det blåste för mycket, men jag kände samtidigt att det vore väldigt kul och skönt att ta några varv runt viken för att känna på båten och för att prova lite olika riktningar och skotningar och lutningar utan att behöva tänka på navigation och sådant. Så vi tog några varv. Vi både gippade och slog några gånger för att känna på hur det kändes, hur mycket fart vi behövde för att slå, hur högt vi kunde gå och så. Jag tänkte återigen på alla seglingspedanter och hur de skulle rysa om de såg våra troligtvis rätt felaktiga skotningar på vårt skrynkliga storsegel. Men vi tog oss dit vi ville, jag kunde räta upp båten genom att släppa på skoten när Filip tyckte att det lutade för mycket och jag kände att jag hade rätt bra kontroll.

Men nu tog det i och började blåsa mer. Dags för examensprovet då, nämligen att lägga till vid bojen. Viken är väldigt grund innanför bojen och det ligger en väldigt fin träbåt på bojen intill, så jag visste att vi där inte hade alltför mycket svängrum, men jag tyckte att det borde gå bra. Vi åkte in mot viken när jag kom på att vi ju måste få ner seglen. Tänkte att jag kunde ta ner storseglet först och sedan segla med bara focken så skulle det gå lite lättare. Att ta ner storseglet gick bra, men nu började det blåsa rätt mycket, ungefär 9-10 sekundmeter. Den vindstyrka jag när jag vindsurfade för en hel massa år sedan tyckte var den allra roligaste men också den där jag inte ville att det skulle blåsa så mycket mer. Och nu var jag på en segelbåt med min son och skulle pricka en liten boj med hjälp av en motor som nästan inte hade någon ström kvar.

Pricka den vita bojen men undvika den fina träbåten.

Hmmm, lite läskigt. Vi seglade mot bojen och passerade någon meter ifrån. Filip började bli lite rädd nu när det blåste mer. Han tycket också att det var lite obehagligt att jag stod framme i fören och ensam skulle styra mot bojen. Det var nu heller inte helt lätt att vända och gå upp mot vinden igen på det begränsade utrymmet med bara focken. Filip lät lite mer olycklig, så jag bestämde mig snabbt för att tro att det var batteriindikatorn som var dålig och att jag skulle ta ner även focken och försöka med hjälp av motorn istället. När jag tog ner focken så glömde jag tyvärr att fästa fockfallet, så det flög fritt i vinden. Då var det till att hoppas på motorn nu då. Motorn orkade inte vända oss upp mot vinden, men om vi svängde snett mot vinden så orkade den sedan dra oss mot bojen. Den nu lite olycklige Filip styrde rakt mot bojen, jag fick tag i den men orkade inte hålla fast den för att stoppa båten, så jag fick släppa den. Jag ville INTE hamna i vattnet med Filip kvar på båten. Det var ju i och för sig inte någon livsfara som hotade om så skulle ske. Troligtvis skulle jag kunna simma ikapp båten om jag ramlat i och om inte så var Filip fullt kapabel att manövrera båten. Om han skulle bli så skärrad att han inte längre kunde så skulle han så småningom driva in i viken tills båten fastnade i sumpbotten och då skulle det inte vara några problem för mig att ta mig dit. Dessutom visste han var telefonen låg och att han skulle ringa 112 och begära sjöräddningen om något skulle hända. Om inte ens det fungerade så stod maken på bryggan som kunde ringa och larma. Till råga på allt så var det inte bara till sonen jag köpt en klumpig orange räddningsväst, utan även till mig vilket jag troligtvis är den ende vuxna seglare som har. Så någon livsfara hotade inte. Betydligt mindre risk än att åka bil. Men ändå. Om han skulle bli ensam på båten med mig i vattnet så skulle han bli väldigt olycklig, och det räckte för att jag skulle akta mig noga för att trilla i.
Ett varv till. Men nu körde vi över bojen och jag lyckades inte få tag i den. Vi testade ankaret. Om vi kunde få fäste med det så skulle vi kanske kunna bromsa båten med hjälp av ankartampen när vi närmade oss bojen och på så sätt få stopp på båten i lagom tid. Klok tanke kanske, men den fungerade inte. Ankaret bromsade knappt alls. När jag drog upp det så var det fullt av dy och tång. Måste fråga båtgrannarna vad man ska ha för ankare i den viken. Upp igen mot bojen. Sååå nära, men ändå en bit ifrån. Ett lite irriterat "Äsch" slapp ur mig. Filip ropade olyckligt "Förlåt mamma". Dumma mig. Det var ju inte Filips fel. Han skötte sig perfekt. Jag berömde honom så mycket jag bara kunde och han svarade olyckligt "Tack för att du berömmer mig mamma". Snälla. Låt det gå bra nu. Ett varv till. Och ett till. Efter ytterligare några varv började jag fundera på att konstruera någon typ av pilbåge som jag kunde skjuta en tamp genom bojfästet med, men sedan kom jag på den fantastiska idén att hämta båtshaken. Tackade min lyckliga stjärna för att jag kommit på att det vore bra att ha en med och för att maken lyckats köpa en när han var på Biltema. Jag tog fram den ur ruffen, instruerade Filip igen om hur han skulle minska hastigheten på motorn när vi närmade oss bojen och så körde vi. Perfekt mot bojen, Filip slog av motorn i perfekt tid, jag fick tag i bojen med båtshaken, kände att jag hade ett bra grepp, kände hur jag kunde stanna upp båten och kunde sedan dra den intill bojen för att dra en tamp igenom. Total lycka och lättnad för både mig och Filip! Jag ska alltid känna mig tacksam mot den båtshaken. Jag gjorde fast båten med två tampar för säkerhet skull och hoppas på att jag gjorde på rätt sätt. Ska läsa på lite noggrannare om angöring och knopar senare.

Vi närmar oss land. :-)

Så lastade vi ner våra grejjer i jollen, men nu blåste det ännu mer. Det kändes väldigt långt till bryggan och jag visste inte hur rank jollen var då vi inte hunnit testa den. Vi hade åror, men tyvärr inga årklykor. Filip klev i och det gick bra. Då var det min tur men det kändes väldigt osäkert. Det kändes skönt att jag packat grejjerna i vattentäta väskor och att Filip hade en riktigt bra räddningsväst, men det kändes ändå rätt osäkert. Till slut så vågade även jag kliva i jollen där jag väl på plats kände att den kändes väldigt stabil. Vi tog varsin åra och började paddla. Till min stora förvåning närmade vi oss bryggan ganska snabbt. Filip tyckte det var jättekul och sade att det här nog var det roligaste på hela turen. Tillsammans med att åka ut i passagen från Trosa mellan prickarna. Skönt att det blev ett bra minne istället för en simtur från segelbåten. Vi närmade oss mer och mer. Såg maken och småsyskonen som stod på bryggan och vinkade och hejjade på oss. Vi var nästan där. Mellansonen kom entusiastiskt springande emot oss och tog emot förankringstampen.

Lillasyster Ellen på väg för att möta oss.

En redig William hjälper oss iland

Vi kom iland!!! Vi gjorde det!!! Helt otroligt!!! Lycka!!!

Sedan följde en god middag med grillad fläskfilé och halloumi och grönsaker och gott rödvin i sommartorpet. Oj så härligt att segla och oj så härligt att vara tillbaka iland. Härligt att vara den första generationen som ger sig ut på stapplande seglarsteg och härligt att vara den sjätte generationen som står med båda fötterna på jorden i det gamla släkttorpet. Nu blir det en veckas seglingsuppehåll med anledning av andra planer och sedan blir det till att komplettera båten med solcell och lite annat och att läsa på lite mer innan vi ger oss ut på nästa tur. Då i mindre vind, med mer batterikapacitet och med möjlighet för Filip att i lugn och ro träna på finstyrning av motorn.