Williams första segeltur

Nu är det ju så att jag har två barn till som ännu inte fått segla och som avundsjukt fått se Filip och mig ge mig iväg flera gånger. Lite klokare efter förra seglingen så kom jag fram till att om det bara blåser tillräckligt lite och om vi bara använder förseglet så borde det inte vara farligare att ha med William i båten än att ha honom i bilen på E4:an. Men att först se Filip ge sig av några gånger och sedan William skulle göra Ellen riktigt ledsen, så vi bestämde att Ellen skulle få sitta med mig i jollen ut till båten och sedan få åka i segelbåten in till bryggan. Det är väldigt grunt vid bryggan, men Stortrissen går ju bara 0,67 djupt, så jag tänkte att det borde fungera. Jag och Ulf hade tillsammans införskaffat en solcell och ett extra batteri som vi skulle installera i båten och jag var inte så pigg på att ha ett tungt batteri i plastjollen, så jag behövde ändå få in Stortrissen till bryggan. Det gick bra och jag fick träna på att finmanövrera båten med motorn in till bryggan. Ellen blev iofs väldigt ledsen när hon var tvungen att gå iland efter den korta turen, men det kändes ändå bättre än om hon inte fått åka alls.
William klättrade lyckligt ombord. Så snart vi kommit ut på någotsånär djupt vatten så fick han styra själv dit han ville. Jag tänkte att han skulle få testa sig fram ganska länge innan vi skulle sätta segel. Han kopplade direkt hur han skulle styra och han tyckte det var jättekul. När vi kommit ut en bit till så satte jag fast focken. Den här gången drog jag ner fallet hela vägen till sittbrunnen vilket jag inte kommit mig för att prova förut. Det var ju suveränt. I den lätta vinden så var det inga problem att gå upp i vindögat med motorn och sedan kunde jag i lugn och ro från sittbrunnen dra upp focken. Hur smidigt som helst. Vad sjutton hade jag stått framme vid masten förut för? Nästa gång det är dags för storseglet att gå upp så ska jag ju dra ner även det fallet i sittbrunnen. Båten satte precis lagom mycket fart och betedde sig väldigt trevligt. Helt klart så är en segelbåt konstruerad för att segla, för det blir så otroligt mycket mer lugnt och harmoniskt att gå för segel än för motor. Till min förvåning så tyckte även William att det var roligare att segla än att gå för motor. Och eftersom vinden var precis lagom svag så fick han styra dit han ville och jag skötte skoten efter hur han styrde. Helt perfekt!
Men efter en stund så blev William fikasugen och gick ner i ruffen och satte sig där och åt kakor vilket han trivdes väldigt bra med. Läge för mig då att träna lite segling. Det blåste ungefär 4-5 m/s vilket var helt perfekt. Focken är kanonfin och den sköter sig perfekt. Men jag upptäckte att det inte gick att kryssa med bara focken uppe, åtminstone inte i denna vindstyrka. Bra att veta. Nu var det ju pålandsvind, så det gjorde ingenting utan jag "kryssade" i bidevind tillbaka mot bojen. Men nu skulle det bli spännande. William är ju mycket kortare än Filip, så han kunde inte se bojen samtidigt som han stod vid rodret. Jag räknade därför med att få lägga till på egen hand. Mycket bra att få träna på. Jag hämtade förankringstampen så att jag hade den i sittbrunnen, styrde mot bojen, tog ner focken när vi var kanske 20-30 meter från bojen, var väldigt glad att ha fallet i sittbrunnen så att jag bara behövde släppa på den där grunkan som håller fast fallet, styrde mot bojen, fick tag i den med båtshaken, trädde igenom förankringstampen, upptäckte att förseglet inte åkt ner riktigt, släppte upp låsgrunkan helt, hoppade upp i fören och drog ner förseglet samtidigt som jag höll i förankringstampen och upptäckte sedan att jag utan större problem fick stopp på båten. Hurra! Detta hade inte fungerat i starkare vind, men nu vet jag hur jag ska göra när det blåser mer. Och William blev inte det minsta skrämd någon gång utan hade njutit av hela båtturen. Oj så skönt! Nu ska jag analysera det hela någon eller några dagar och sedan ge mig ut igen och lära mig mer. Och klura ut hur jag ska kunna ha med mig Ellen utan att risken ska överskrida E4-risken.

William vid rodret.