Mera segling

Förra veckan gav oss jag och Filip ner till bryggan på våra cyklar för att ta en ny segeltur. Vad skönt det känns att kunna ta cykeln dit. Precis som jag vill ha det.
Här vid Laggartorp som ligger mitt inne i skogen så blåser det nästan ingenting, så när vi närmade oss havet så såg jag att det blåste lite mer än jag tänkt. Men men, vi gav oss iväg i alla fall. På båten kollade jag motorindikatorn och såg att det stod att man inte skulle använda den när motorn är på. Aha! Kunde det vara problemet? Mycket riktigt. När jag kollade nu så återstod 75% av batteriet. Så då hade jag varit stressad över strömbrist i onödan. Mycket skönt dock att jag nu återfick min tro på att kunna köra motorn enbart på solenergi.
Vi satte segel och stack iväg. Nu har jag gjort det så många gånger att det börjar kännas vant. Vi seglade iväg och det gick jättebra. Jättebra. Lite väl bra faktiskt. Båten började luta jättemycket och Filip blev rädd. Jag upptäckte nu att det liksom inte fanns så mycket att hålla i sig i. Det upptäckte Filip också. Jag släppte på skoten för att minska lutningen. Det fungerade, men Filip var fortfarande rädd. Då kom en vindby så att båten började luta mer igen och jag hjälpte Filip in i ruffen. Han blev lugnare därinne. Jag styrde upp båten mot vinden vilket också gjorde att lutningen minskade. Funderade på om jag skulle plocka ner något segel, men kom fram till att det nog var dumt att  börja ge mig upp från sittbrunnen nu. Men efter lite trixande så lärde jag mig hyfsat bra hur jag kunde hålla en ok lutning genom att gå upp mot vinden eller släppa på skoten beroende på vilket håll vi skulle åt. Filip var mycket lugnare nu, men det kändes ändå som att det enda vettiga var att ge oss tillbaka till bojen så snart som möjligt. Det gick helt ok faktiskt. När det var dags att lägga till så tog jag ner seglen och Filip skötte om rodret. Det gick bra även om jag såg att han fortfarande var lite "efterrädd".
När vi lagt till så fikade vi rejält och satt och hade det bra i sittbrunnen. Tråkigt nog hade jag glömt metspöet som jag köpt. Om Filip fått meta och kanske dragit upp någon liten aborre så hade det nog vägt upp lutningen. Men sedan kom jag på att bojen med största sannolikhet inte ligger på allmänt vatten utan mycket mer troligt på kungligt vatten. Jag funderade ett tag på vad straffet kunde bli för att en nioåring drar upp en 2-hektosaborre på kungligt vatten och kom aldrig riktigt fram till om det skulle vara kul att dras inför rätta för detta eller om det vore bättre att låta bli. Det får framtiden utvisa.
Hursomhelst så rodde vi sedan in till land i vår lilla orangea plastjolle. Den turen uppskattade Filip mycket mer än segelturen.
När vi sedan var på bryggan så hojtade Filip plötsligt: "Mamma, titta, en havsörn!". Han har spanat väldigt mycket efter havsörn och hade tagit med sig fågelboken till båten enkom för att kunna känna igen en om vi fick syn på en. Och jag tror att han hade rätt. Teckningen såg ut precis som en havsörn. Den flög mot stranden inte långt ifrån oss där en stor flock med canadagäss var. Det blev en grymt mäktig scen när rovfågeln skrämde flocken som lyfte och flög iväg bara en bit ifrån oss och lät som en hel orkester. Jag tyckte det var en mäktig upplevelse, men Filip var helt salig. Oj så skönt! Nu blev det hela en bra upplevelse i alla fall.
Turen avslutades med en glass i slottsträdgården och sedan en cykeltur hem. Vi hade lärt oss en massa även denna gång och när jag frågade Filip så ville han gärna ut och segla igen. Men när det blåser lite mindre.

Kan det ha varit en havsörn måntro?