Nybliven Stortrissägare

Jag har köpt en Stortriss. Jag har drömt om det sedan 1996 ungefär. 1995-1999 var jag ute och seglade med kompisar i Stockholms skärgård. Jättehärligt och kul, men jag drömde om en egen liten båt där jag hade full koll själv. Så länge man seglar med andra som är mer vana så blir det lätt att man själv gör en massa saker, men utan att ha koll på helheten. Jag ville känna att jag kunde segla, och då tror jag nästan att man måste ha varit ute på egen hand eller åtminstone varit den som haft helhetsansvaret.

När jag flyttade upp till Lycksele 2000 så blev det inte lika naturligt att åka ut och segla, så jag har inte gjort det sedan dess med undantag för på min vindsurfingbräda. Jag har ofta längtat ut i skärgården, men det har liksom inte funnits tillfällen till segling.

Den här sommaren hyrde min bror med familj en Viggen. Vi åkte ut till Finnhamn och hälsade på dem en dag. Det var helt underbart att återse skärgården. Det kändes nästan konstigt att den fanns kvar. Från Vaxholmsbåten så såg jag en massa fina vikar jag ville åka in i. När jag klev på deras hyrda båt och gick över den och tog balansstöd mot stagen så kände jag att jag saknat det enormt och att det var dags att göra något åt det. Jag såg en Stortriss därute och kom på att det nog inte var en helt ouppnåelig dröm. Det var dags att förverkliga den.

Väl tillbaka vid sommarstugan så började jag undersöka vad som behövdes. Grannarna hade båt och båtplats och tipsade om att det nog fanns lediga bojar. 650 kr per år kostar det. Fullt överkomligt. Jag ringde ordföranden i föreningen och han sade att jag med allra största sannolikhet skulle få en plats till nästa år. Då återstod båten. På blocket fanns en massa Stortrissar mellan 5000 och 15000 kr ungefär. Jag hittade en med trailer och rufftält för 8500kr. Det var en 75-årig man i Östergötland som ägde den. Han kunde ordna transport av den till sommarstugan för 1500kr. Levererad och klar blev det alltså 10.000kr. Perfekt. Om jag skulle förstöra båten fullständigt så är det inte hutlöst mycket pengar det handlar om. Båten går 0,67 m djupt, så jag kan nog komma in till de flesta klipporna. Och om jag skulle gå på grund eller åtminstone stöta på grund några gånger så är det inte hela världen. Men ändå så är det en komplett segelbåt med fyra kojplatser. Filip tyckte att det verkade väldigt mysigt med båt, så om intresset håller i sig så kan det bli väldigt kul att lära sig tillsammans med honom. Första turerna gör jag nog själv tills jag tränat lite manöverbord och sådär, men sedan blir det kul att få segla tillsammans. Och när han och jag är lite varma i kläderna kan vi ta med oss William också. Om vi vill åka hela familjen så kan vi välja en dag när det inte blåser så mycket och gå för motor ut till någon av alla små öar som finns  utanför viken där båten kommer att ligga. Men nu blir det till att fräscha upp seglingskunskaperna under vintern. Ska bli jättekul. Jag har beställt "Seglingens ABC" från biblioteket och så ska jag köpa sjökort att läsa in mig på. Med tanke på vilket litet område jag tänkte hålla mig till första sommaren så är det ju faktiskt meningsfullt och fullt möjligt att memorera en del av det. Oj vad kul det känns.

Rutiner och detaljer

Jag älskar alla små detaljer och rutiner som finns vid Laggartorp. Att sova på vinden och känna små vindpustar som tränger sig genom springorna mellan plankorna. Att vakna sakta och ligga och lyssna på fåglarna som hoppar på taket, kryper under takplåten och när de flyger iväg. Alla små knäppanden och andra ljud som ett gammalt timrat hus med alla sina invånare ger ifrån sig. Att gå ner från vinden och böja sig i trappen för att inte slå huvudet, att lite försiktigt öppna dörren till köket och kika in innan jag går in, att lägga märke till hur det känns att lyfta visseljohanna och fylla med tevatten, att försiktigt ta tändsticksasken, vrida på gasolen och tända. Just det där att tänka på vad jag gör när jag gör det och vara tacksam för att jag får göra det. Inte bara att göra en masa saker på slentrian. Det är så skönt. Sakerna står där de alltid stått. Många av köksredskapen har använts av min mormors föräldrar när de bodde där och av alla som varit där sedan dess. Det har avnjutits så många koppar kaffe ur de kaffekoppar som finns där. Det känns lite som att alla som njutit av morgonkaffet utanför stugan sitter med mig när jag sitter där och ser solen ta sig över trädtopparna och kasta sina första strålar på stugan och den som sitter där med sitt morgonkaffe. Alla rutiner är sköna och trygga och invanda. Jag tycker om dem. Det är stor skillnad mellan kära rutiner och trist slentrian. Ibland blandas rutin och slentrian ihop. Lite synd. Att låta livet gå på slentrian är att följa med utan egen vilja och utan att uppskatta eller reflektera särskilt mycket. Det kan vara skönt eller åtminstone nödvändigt ibland när det varit lite för mycket beslut och lite för lite sömn under vissa perioder. Men det är inget vidare roligt eller intressant. Att ha kära rutiner är något helt annat. Det är att uppskatta och förvalta de vanor som är sköna och en väldigt bra grund för att sedan ifrågasätta och hitta på en massa nya sätt att tänka och vara.
Så fram för fler rutiner och mindre slentrian.

Träskor

Jag har äntligen köpt ett par träskor. Lite för stora. Jag älskar att gå runt i lite för stora gummistövlar och lite för stora träskor. Det känns så somrigt och ledigt och fritt.

Mera regn

Idag har det regnat nästan hela dagen. Ibland har det duggat och ibland har det regnat lite mer. Vi höll till uppe på vinden hela högen i förmiddags och spelade hetpotatis och bara var med varandra. Det är så underbart att få vara tillsammans hela hela tiden. I vanliga fall så ligger man liksom alltid steget efter. Hinner inte se tillräckligt, hinner inte lyssna tillräckligt, hinner inte kramas tillräckligt, hinner inte vara tillräckligt. Men nu och här så hinner vi vara med varandra i lugn och ro hela tiden. Och det finns tid att vara själv också så att det går att riktigt riktigt njuta av att vara tillsammans. Helt underbart.

När Ellen somnade middag så fick killarna spela och jag och Ulf fick njuta av regnsmattret på taket. Vila.

Jag hade egentligen inte tänkt springa idag, men efter vilostunden så började det rycka i benen, så då gav jag mig ut i alla fall. Tänkte att jag bara skulle springa ett lite lugnare kortvarv. Men när jag väl kom ut så började det ösregna, så då var det svårt att springa alltför långsamt. På min standardspringrunda här finns en väldigt bra backe. Den är drygt en kilometer lång. Den börjar lite flackt uppför med stigande lutning allteftersom. Så småningom planar den ut kanske 50-100 meter innan den börjar stiga igen och bli brantare och brantare. Därefter kommer ytterligare en platå där man får lite vila innan den sista stigningen börjar som blir rätt brant. Avslutningen är en flack uppförsbacke. Den är grym både som fysisk och mental tränare. Den är väldigt rolig. Den börjar nästan kännas som en kompis. Den är grymt jobbig, men samtidigt är det den jag längtar efter när jag börjar längta efter att springa. Jag har ett nytt upplägg för den varje gång. Testar olika sätt att ta den på bästa sätt. Olika ambitioner varje gång. Idag tänkte jag helt enkelt bara springa uppför den utan att ta ut mig alltför mycket. Jag tänkte att jag skulle se hur lätt det gick om jag inte försökte hålla något tempo i den. Ett ganska trevligt sätt. Nästa gång kanske jag ska försöka ta det lugnt hela backen fram till sista branten och spurta i den. Ska bli kul att se hur det går. Eller så blir det något annat sätt. Ska klura lite på det när jag lägger mig ikväll tror jag. Sista halvkilometern av springturen ägnade jag åt kantarellplockning. Ett jätteskönt sätt att varva ner har jag märkt. 


Vädret gjorde att det blev en kalldusch i vattenslangen efter springturen. Det är alltid lika fascinerande hur något som är så kallt som en kalldusch gör en så varm. Det måste vara att pulsen går upp eller något. Det är så skönt att klä sig i varma rena kläder efter de blöta träningskläderna och kallduschen.

Efter springturen lyssnade jag o Ulf o Ellen på Torsten Flinck i "Sommar" i P1 uppe på vinden. Sedan blev det en god kantarellmiddag med kött, potatis och gräddsås.

Nu på kvällskvisten så kom solen fram. Välkommet. Barnen fick hoppa av sig överskottsenergin på studsmattan medan jag o Ulf sitter i hammocken och slösurfar och äter choklad. Känns skönt. Det här är verkligen semester i sin allra allra bästa form.

Duggregn i hammocken

Inatt sov jag jättegott. Det är bland det bästa jag vet. Att vakna och känna mig utvilad.
Här vid Laggartorp har vi bäddat fyra breda madrasser bredvid varandra på golvet på vinden. Den optimala småbarnsfamiljebäddningen enligt mig. Ingen ommöblering av familjemedlemmar behövs nattetid. Att ligga där och höra regnsmatter på taket precis ovanför, fåglarna som bor under övertaket som flyger ut och in, resten av familjens lugna andetag och lite skogsljud utanför är så rogivande. Ibland kommer det små försiktiga vindpustar genom springorna i väggen. Det bästa av både ute och inne.
Nu på morgonen drack vi morgonte tillsammans allihop. Sedan gick jag ut och tog mitt morgonkaffe och några småkakor i hammocken och där sitter jag fortfarande. Det regnar och smattrar mysigt på hammocktaket. På vinden leker Ulf hetpotatis med barnen. Jag hör att alla har det bra, men jag behöver inte göra något själv. Lyx! Jag tittar på lagårn och på allt annat som finns att titta på här. De logiska sinnena kopplas bort och jag kan tänka tankar färdigt och bara vara. Skönt.

Duggregnlugn

Sitter med en sovande liten Ellentös i knät. Ulf är och handlar och pappa är ute i skogen och letar efter kantareller och bär. Jag hade egentligen tänkt mig att skruva ihop en nyinköpt hammock, men så snart jag går ut och börjar sortera skruvarna och muttrarna så börjar det regna, så då kändes det till slut vettigare att ge upp ett tag och göra ingenting. Resultatet blir ju liksom ändå detsamma med undantaget att alla är lugna och harminiska istället för irriterade.

I kammaren leker Filip och William med lego. De fantiserar ihop en värld som känns långt bort för mig, men som de befinner sig i. På radion går ”Sommar i P1”. Det är en bagare som pratar sig varm om surdegsbröd, rätt sorts mjöl och annat intressant. Jag ser mig om i Laggarköket och tittar på alla små detaljer jag tittat på sedan jag var liten och som jag tycker så mycket om. Det är lugn sommar. Det går långsamt. Det är skönt.

I sommar tänkte jag...

- Lyssna på sommar i P1. Helst liggandes i gräset i solen eller halvskugga under ett äppelträd eller en blommande buske.
- Lära mig vad den där blommande busken som jag tänkte ligga i skuggan av egentligen heter.
- Lära mig vad lite fåglar heter.
- Sträckläsa böcker, helst på samma sätt som när jag lyssnar på P1.
- Ligga på vinden vid Laggartorp och lyssna på fladdermössen och ugglorna och regnsmatter på taket (inte för ofta dock).
- Dricka kvällste, läsa och äta ost och nötter och annat smågott inne i Laggarköket när barnen somnat.
- Äta frukost länge.
- Köpa nya trädgårdsstolar så att det är skönt att sitta och äta frukost länge.
- Cykla till Trosa längs den gamla fina krokiga grusvägen. Sedan äta något gott på Antons.
- Bada i havet.
- Göra ingenting.
- Springa/jogga utan tidpress.
- Ligga i gräset och läsa Runners World.
- Låta saker ta tid.
- Följa en trollslända med blicken länge.
- Lyssna på fågelkvitter. Bara lyssna alltså. Inte göra något annat samtidigt. Mer än möjligtvis punkten ovan.
- Pyssla med Laggartorp.
- Inte tvätta på fyra veckor.
- Tänka tankar färdigt.
- Göra någonting riktigt noggrannt. Vad som helst.
- Göra ingenting.

Häggens tid

Jag älskar våren. Jag älskar den här tiden när häggen blommar. Då går jag alltid ut trädgårdsvägen på morgonen och hämtar tidningen och plockar några häggblommor (vad heter det egentligen?) och sätter i ett glas. Det doftar vår i hela köket. Lite för ofta i vanliga fall gör jag ganska mycket på rutin. Går ut och hämtar tidningen och märker liksom inte riktigt ens att jag gjort det. Jag minns inte riktigt vad det var för väder ens. Men den här tiden lägger jag märke till detaljer. Jag njuter av att sätta ner fötterna i mina gummistövlar. Tänker på att jag fått dem av mamma och skänker henne en tacksamhets tanke. Jag lägger märke till hur daggen glittrar i morgonsolstrålarna. Jag njuter av mina steg i gummistövlarna.

I år har jag börjat med en ny vana. Om jag vaknat först av alla och det är soligt så har jag satt mig ute i trädgården och ätit frukost där. Alldeles själv. Den där stunden älskar jag. Jag vet att familjen sover gott och har det bra. Det är tyst i kvarteret. Inga bilar eller gräsklippare eller andra ljud, men däremot en häftig kör av fågelsång. En underbar blandning av lugn och liv. En liten oas mitt i ett annars ganska intrycksfyllt och aktivitetsfyllt liv.

Sedan är det så härligt när resten av familjen vaknar. En massa morgonkramar och morgonrusch. Sedan en cykeltur eller joggingtur till dagis/skola/jobb. Det finns ganska många häggar på vägen. Jag vet precis var de står och jag inväntar doften när jag vet att den snart kommer. Det är som att cykla igenom doftområden. Mmmm.

Jag älskar våren.

Vårt noga genomtänkta kläd- och skohanteringssystem

Det är ganska onödigt att plocka, vika och bära runt kläder i hela huset. Därför satte vi upp klädstänger i och utanför tvättstugan och skaffade en väldig massa galgar. Varje person har en klädstång var. Där hänger vi upp kläderna på galgar direkt från tvättmaskinen och sedan hänger de där och torkar och plockas ned först när de ska användas. Inget mer plockande eller vikande eller sorterande eller flyttande. Dessutom hittar man kläderna mycket bättre.

 

Att sortera strumpor är tråkigt. Jättetråkigt. Om varje familjemedlem bara har en sorts strumpor så blir det mycket lättare att sortera. Dessutom gör det inget om det går hål på en strumpa. Då behöver man bara kasta den istället för både den och dess hela strumpmaka. Att kompisarnas föräldrar lär sig att känna igen vilka strumpor som är ens barns är en praktisk bieffekt.

 

På väggen i tvättstugan satte vi upp en massa korgar. Varje person har en korg för strumpor och en för underkläder. Sedan har vi badkläder i en och plastpåsar i en.

 

En tavla och två släktporträtt i tvättstugan gör att det blir lite mer hemtrevligt. Min lilla Tivoliaudio ihopkopplad med mobilen med spotify höjer också trivselfaktorn även om de inte kom med på bilden här.

 

Färgsorterade tvättkorgar underlättar om man vill lägga in en maskin tvätt innan man ger sig iväg till jobbet på morgonen. För att övriga familjemedlemmar ska veta vad som menas med "mörk 40" så lade jag till en exempelbild. Funkar i 80% av fallen och resterande 20% är ganska lättkorrigerade. Jag skulle bara ha behövt två korgar till. Som det är nu så har vi 60-graderstvätten i hinkar, men det borde gå att hitta på något bättre.

Och sist med inte minst: "Karantänen", som ryms i bastun. För att kunna ha tillräckligt lite kläder på galgar i tvättstugan så måste man ha någonstans att hänga undan kläder för annan säsong och kläder man inte använder men som man inte riktigt kan göra sig av med. Här får de hänga som andrasorteringskläder. Om de inte använts på över ett år så måste man rimligtvis kunna göra sig av med dem.

Sedan kom vi till det där med förvaring av skor, skridskor, pjäxor, hjälmar och sådant. De tar en väldig massa plats och det är väldigt svårt att hitta rätt pryl i rätt storlek just när man behöver den. Hjälmarna hade vi ingen plats för trodde jag tills jag tittade lite noggrannare i hallen på nedervåningen och kom på att baksidan av trappen var ett outnyttjat område. Perfekt att hänga upp hjälmar och skidglasögon på. Den enda nackdelen med denna genialiska lösning är att Ellen tycker att det är väldigt roligt att peta ner hjälmarna när hon står i trappen. Men hon ledsnar nog om ett år eller två.

Sedan var det det där med skor och allt annat man har på fötterna. Jag gjorde en uppskattning om hur mycket lagringsutrymme vi behövde utifrån följande beräkning:
Om varje barn varje år behöver en ny uppsättning gympaskor, sandaler/foppaskor, gummistövlar, fodrade gummistövlar, höstskor, vinterskor, skridskor, längdskidpjäxor, slalompjäxor och skridskor så blir det 10 par skor per barn och år. Det är fem år mellan vår äldsta och vår yngsta. Vår äldsta är en storfotad kille och vår yngsta är en tjej. Det innebär att det troligtvis är ungefär 7 skostorleksår mellan vår äldsta och vår yngsta. Under förutsättning att alla barn har samma skostorlek samma säsong så kommer vi då alltså att ha 7*10=70 par skor i balans. Beräkningen förutsätter då att vi gör oss av med skor så snart Ellen vuxit ur dem. Sannolikheten att alla barn har samma skostorlek samma säsong är inte särskilt stor vilket innebär att vi troligtvis kommer att ha ungefär 100 par skor i balans hemma. Även det är lite lågt räknat med tanke på att skor som slits, dvs gympaskor, sandaler och vinterskor troligtvis kommer att behållas som reservskor och att varje barn kommer att få sig även ett nytt par av dem. Drygt 100 par fotdon att hålla reda på alltså. Och det är bara barnens skor. Inte konstigt att det är svårt att hålla ordning. Och inte konstigt att en liten skohylla inte räcker särskilt långt. Beräkningen förutsätter också att vi hittar rätt par skor när syskon två eller tre växer i dem. Det har vi inte alltid gjort hittills. Det är alltid lika irriterande att hitta ett par jättefina fodrade vinterstövlar just när man köpt ett par nya till barn två eller tre. Vi behövde alltså ett rejält dimensionerat skosystem med alla skor framme och synliga för att lätt hitta rätt skor. Lösningen blev djupa Elfahyllor i utrymmet under trappen. Dessa hyllor rymmer våra vinterfotdon. Vi har fortfarande väggyta kvar till sommarskodonen, men de får komma upp lite senare.

Är gummistövlarna plötsligt för små IGEN? Bara att plocka nästa storlek.

Några längdskidpjäxor borde passa. Skönt att ha dem här när man kommer på på måndagmorgonen att det är skidåkning på Filips gympa. Bara att skicka ner honom för att leta rätt på ett par som passar.

Det här ser ut som reklam för Kuomaskor. Men de är verkligen perfekt för Lyckselevintrar, så varför testa någon annan modell?

När slalompjäxorna kan stå framme så är det väldigt mycket lättare att köpa begagnade i förväg och sedan ha en chans att faktiskt hitta dem när de ska användas. En annan fördel med att ha dem framme är att man kan ställa dit dem direkt man kommer in istället för att de först ska stå (=ligga huller om buller) någonstans och torka i två dagar och sedan förhoppningsvis transporteras vidare till sin förvaringsplats. Såhär får man undan pjäxor och hjälmar och skidglasögon direkt.

 

Ellen tycker om att sätta på sig skidpjäxorna även inomhus och numera får hon tag i dem också. Lite inkräktande på ordningen, men det är det värt. Däremot är jag lite rädd för hur "rolig" skoutställningen kan bli på ett barnkalas om någon kommer på idén att börja prova skor. Jag kan se mig själv försöka övertala dem hur rolig leken "sortera skor i storleksordning" är utan större framgång.

Dygnets 24 timmar

Många klagar på att dygnets 24 timmar inte räcker till. Det kan jag i och för sig hålla med om. Men jag har ett annat problem också, och det är att min ork inte riktigt räcker till alla dygnets 24 timmar. Jag orkar med ungefär 22. Knepigt det där med tid.

En tidoas

I mitt liv händer det väldigt mycket saker hela tiden. Och då menar jag hela tiden från jag vaknar till jag somnar. Det är underbart med tre barn, hus och jobb och en massa andra saker som hela tiden händer och som alltid leder till att jag gör, administrerar eller planerar en massa saker. Men idag är det nästan 40 minusgrader ute och Ellen var magsjuk inatt, så hela familjen sitter i karantän idag och barnen kan inte gå ut. Efter lunchen så trotsade Ulf kylan och gav sig ändå ut för att handla. Killarna var nere och spelade. Jag satte mig med Ellen under en filt i favoritfåtöljen. Hon somnade i mitt knä och vi myste sådär som vi gjorde ofta när hon var bebis men som vi tyvärr inte så ofta får tid och tillfälle att göra nu längre. Ingenting oförutsett hände och vi kunde bara sitta och vara. Det var så mysigt att sitta i riktigt lugn och ro och bara titta på hur söt hon är, lyssna på hennes lugna andetag och njuta av hennes värme och närvaro. Det kändes som en lugn tidoas som dök upp mitt i det intensiva händelseflöde som livet vanligtvis är. Ingen telefon som ringde och ingenting som störde. Jag ska bli bättre på att försöka få till sådana stunder. Det är riktig vila och njutning.

En prövning

I fredags hade jag ont i ryggen, så därför cyklade jag inte hem från jobbet, utan blev hämtad av Ulf. När jag väntade på att han skulle komma så hade jag några minuter över och just då så var det halva reapriset på en klädaffär just där jag stod och väntade. Jag tänkte att jag ju likaväl kunde gå in och titta när jag inte hade något annat för mig. Om inte annat så skulle jag få sätta min antinyinköpsmoral på prov. Väl därinne så hittade jag en jättefin rosavit flanellpyjamas som skulle vara sååååå söt på Ellen. Den kostade 49,50 kr. Först hittade jag bara stora storlekar av den. Jag bläddrade mellan pyjamasarna och hoppades hoppades att det inte skulle finnas någon i rätt storlek. Men till slut så hittade jag en. Sjutton också! För några månader sedan hade definitivt köpt den. Nu lät jag bli. Ellen har faktiskt redan ungefär sju pyjamasar. De flesta arvegods iofs, men ändå. Hon behöver verkligen inte en till. Och pyjamasen innehåller lika mycket gift, orsakar lika stora sopberg och har under tillverkningens och transportens gång orsakat lika stor skada oavsett om den kostar 49,50kr eller 250kr. Och samtidigt: När jag nu helt otroligt nog faktiskt HAR en dotter (världens finaste till råga på allt) som jag får klä i små söta rosa kläder så är det ju pucko att inte göra det. Som jag längtat och som jag njuter av att få klä henne i alla söta små tjejkläder. Jag har ju inte heller någon nolltolerans på nysaksinköp. Om jag hittar något jag verkligen vill köpa så ska jag köpa det. Frågan är om en rosavit pyjamas som nummer åtta i ordningen ska klassas som något jag verkligen vill köpa tillräckligt mycket eller om det är precis en sådan sak som jag inte ska köpa.

Det som är lite knäppt i det hela är min reaktion när jag bläddrade mellan storlekarna och hoppades att det inte skulle finnas någon i rätt storlek. Vad är det som gör att jag fortsätter att leta när jag hoppas att inte hitta det jag söker? Jag skulle tro att det är för att jag själv inte vill fatta beslutet. Om det jag söker inte finns så slipper jag välja. Men om det finns så måste jag aktivt ta beslutet om jag ska köpa den eller inte. Det här är ju ett litet futtbeslut egentligen, men fenomenet uppstår nog mycket oftare i livet än man egentligen tänker på.  När man inte har ett val så är det bara att gilla läget och köra på såsom situationen ser ut. Det är ofta ganska skönt och det kräver mindre energi än när man själv är "skyldig" till valet. Direkt det uppstår ett val så väljer man ett alternativ och väljer därmed bort ett antal andra alternativ.  Det är då ofta lite svårt att släppa alternativvalen och att inte tänka på hur det blivit om man valt något annat. Ett enkelt exempel är om man ska binda bolånen eller inte. Om man väljer bundet och det under hela bindningstiden är billigare att ha rörligt så är det lätt att då och då följa skillnaden mellan kurserna och då känna hur mycket man förlorar på sitt val. Då uppstår lätt en känsla av förlust och irritation över det dåliga valet. Jag går inte och följer upp alla mina val, men jag tror ändå att alla de tusentals val man tvingas till stör lugnet en hel del. Bara mitt ordval här: Tvingas, säger en del om hur det känns.

Hursomhelst, nu var det pyjamasen det handlade om. Det jag bestämt mig för är att dra ner kraftigt på min nysakskonsumtion, inte att sluta handla nya saker helt. Det jag får köpa är det som inte med rimlig arbetsinsats eller inom rimlig tid går att få tag i begagnat, sådant man inte vill köpa begagnat, typ hjälmar och underkläder och sådant samt sådant som jag verkligen verkligen vill ha. Det hela handlar om gränsdragning. Var går gränsen för vad jag verkligen vill ha? Hamnar den rosavita pyjamasen på köpsidan eller motståsidan? Än så länge är den inte inköpt och nu börjar jag bli rätt trött på att beslutsvåndas om den.

Nybakt bröd

En fördel med att vakna tidigt på morgonen är att man kan åka till Lilla Bageriet och köpa bröd som är så nybakat att det fortfarande är varmt.

Första traderainköpet

Filip behöver en uppsättning kläder i storlek 134/140. Jag letade på Tradera tillsammans med honom i helgen och hittade ett paket med fyra tröjor han tyckte var fina. Så jag lade ett bud på 66 kr för allihop. Igår fick jag ett mail om att jag vunnit budgivningen och idag satte jag in 105 kr på säljarens konto för tröjor och porto. Nu ska det bli väldigt spännande att se hur det går. Om tröjorna kommer och är fina så verkar det ju det hela väldigt smidigt. Hoppas hoppas att Filip och jag blir nöjda.

Sjuklunch / Auberginepytt

Jag är hemma och är förkyld idag. Lyssnade på "Meny" i P1 och blev till slut så hungrig att jag gick upp och stekte ihop en lunch a la "Carina ensam hemma och behöver inte visa hänsyn till någon annans smaklökar". Jag skar lite lagom stora bitar av en aubergine, några av gårdagens kokta småpotatisar och några skivor halloumiost, saltade och stekte ihop det med frusen bladspenat. Till det lade jag upp en klick creme fraische och några skivor gravlax. Superenkelt och jättegott!

Gravlaxen går att hoppa över. Röran var tillräckligt god och mättande på egen hand. Men gravlax är ju liksom alltid gott om man ändå har det hemma.

Presentinköpsdilemma

Jaha. Så blev det ett inköp idag i alla fall. William, min femårige son, ska på kalas i helgen och behöver därför en present. Det känns lite obekvämt att köpa en begagnad leksak som present och därför så köpte jag en ny legosats. Jag vill ju inte att mina barn ska bli lidande eller betraktade som annorlunda och jag vet inte alls hur vare sig föräldrar eller barn skulle reagera om William kom med en begagnad present. Egentligen tror jag att barnet skulle bli glatt eftersom man för samma summa pengar kunde köpa en mycket finare begagnad leksak. De flesta föräldrar skulle nog också tycka att det var skönt om någon vågade bryta nyleksaksinköpsvanan. Jag har aldrig någonsin hört en enda förälder beklaga sig över att de har för lite leksaker, men däremot är de flesta rätt irriterade på att de har så mycket leksaker hemma som ska städas undan och hållas ordning på. Men det är ändå lite tufft att vara den som börjar. Och samtidigt, om det är något område som man skulle kunna dra ner drastiskt på nyprylkomsumtionen utan att någon blev lidande så är det just när det gäller leksaksinköp till barn. Tänk om alla istället tog varsin leksak hemifrån och slog in och gav bort. Alla skulle garanterat bli väldigt glada och vi skulle spara mycket på miljö, pengar, sopberg och barnarbete.

I Filips klass skulle varje barn ta med sig en julklapp till julfesten förra året. Där föreslog jag att varje barn skulle ta med sig en sak hemifrån och slå in istället för att köpa något nytt. Det gick jättebra och de som ordnade julfesten i julas gjorde likadant vilket ju troligtvis innebär att det inte var en helt tokig idé. Jag hoppas att det kommer en trend att göra likadant på barnkalas, för jag kan inte riktigt bestämma mig för om jag ska starta en eller inte. Jag vill ju inte att mina barn ska komma ikläm. Men samtidigt: Är det några som kommer ikläm för den konsumtion vi har idag så är det ju de. Dilemman, dilemman, jag ska fundera vidare.

Inköpsfunderingar

De första veckorna på året satte min antishoppingambition på prov. Först kom HMs, Ellos och LaRedoutes sommarkataloger med tillhörande erbjudanden. Sedan en massa reor på affärerna både på stan och på nätet. För att öka på shoppingmöjligheterna ytterligare så var jag nere i Stockholm på kurs i veckan och fick två timmar över inne i stan i väntan på flyget. Men det har faktiskt gått riktigt bra. Det enda jag köpt är en pyjamas till Filip på rea. Han behöver verkligen en pyjamas och jag har tittat på en på Lindex rätt länge som såg så fin ut. En blå flanellpyjamas som jag vet att han skulle tycka var jätteskön. Eftersom jag nu än så länge inte fått tag i några bra second handkläder i hans storlek så köpte jag den. 129 kr. Jag har fortfarande inte bestämt mig för om jag ska betrakta inköpet som ett bra köp eller som ett misslyckande, men det lutar åt ett bra köp. Särskilt med tanke på hur glad Filip blev åt den och hur fin han blev i den. Jag har ju undantagit underkläder från nyköpsrestriktionerna och en pyjamas är ett gränsfall. Och jag har inte köpt något annat vare sig på mellandagsrea eller från någon katalog.

Det är inte helt lätt att köpa begagnade grejer. Jag har letat efter kläder i storlek 134/140 lite här och där på nätet. Inget som kändes bra på blocket. Ett par fina byxor hittade jag på tradera, men det blev en massa strul när jag skulle logga in. Dessutom kändes det besvärligt att köpa och betala ett par byxor med tillkommande frakt. Filip behöver ungefär fyra par byxor och sju tröjor. Om jag ska köpa in dem en och en så kommer det ta en väldig massa tid. Jag hade ju trott att jag skulle kunna få tag i ett klädpaket från ett ställe. Varför finns det ingen kreativ människa som sätter igång internetförsäljning av begagnade klädpaket med allt man behöver per storlek och årstid? Och som man sedan kan skicka tillbaka alltihop till? Ja ja, fram tills att någon satt igång med det så får jag lära mig de vägar som finns idag.

När jag var nere i Stockholm på kurs så tänkte jag att jag kunde söka upp någon secondhandaffär och köpa in alltihop på samma ställe, men jag hittade inte någon sådan bra affär. Jag hade i förväg tittat ut en Kupanaffär inte långt från där kursen gick, men när kursen var slut så skulle de andra åka Roslagsbanan in till stan och då verkade det så trevligt att göra sällskap med dem, så då gjorde jag det istället. På tåget fick jag tips om en secondhandaffär på Söder, men jag kände inte för att åka dit då. Jag ville hellre strosa runt lite i stan när jag nu hade möjlighet så då gjorde jag det istället. Jag gick förbi och in i ganska många affärer där det var rea. Det var både klädaffärer och inredningsaffärer, bland annat designtorget. Jag köpte ingenting i alla fall och det kändes bra.

Jag kan inte riktigt bestämma mig för om jag är nöjd med mina val vid Stockholmsresan eller inte. Det hade verkligen varit praktiskt att köpa in en bunt secondhandkläder från Täby och därmed haft Filips vårgarderob klar. Samtidigt så tycker jag att jag ska ta mig tid att kravlöst strosa runt i Stockholm när jag får möjlighet och att göra sällskap med trevliga arbetskamrater från andra kontor i Sverige. Jag bestämmer mig nog för att vara nöjd med mina kravlösa val och att jag faktiskt inte okynnesshoppade någonting. Sedan får jag leta secondhandkläder i Lycksele istället.

Julledighet och förrådsstädning

I år har hela familjen haft jullov. Två och en halv veckas ledighet. Det tog ett tag att varva ner den här gången, men nu är jag där. Vi använde en vecka ungefär till att röja och städa och strukturera förråd, barnkläder, skor och annat. Sååå skönt att ha det bättre ordnat, men det var lite jobbigt att hålla på. Av någon anledning så tycker jag att det är jättejobbigt att göra mig av med grejer och kläder. Det är lättare att köra saker till Kupan eller Puls återvinning än att köra dem på soptippen, men det är ändå jobbigt att för all framtid göra mig av med saker. Det finns alltid så mycket minnen knutna till saker. En äppelkartong som jag vet att jag hämtade på Konsum i Jordbro när jag flyttade hemifrån som är fylld med papper och böcker från skolan. Det var så stort det där att få en egen lägenhet. En tid i livet när jag inte hade en aning om vad framtiden hade att bjuda på. Det har jag ju iofs inte nu heller, men då var liksom alla livets dörrar öppna på vid gavel. Den där lådan som det legat äpplen i är inte så lätt att bara skicka på soptippen. Och alla skolpapper. Alla timmar och all studieenergi jag lagt ned på dem. All ansträngning. Ska jag bara skicka iväg dem på tippen?
Inte blir det lättare när jag kommer till barnkläderna. De där minsta små kläderna jag fick klä våra nyfödda underverk i. Den första bebistiden är höljd i någon slags dimma och det är lite svårt att minnas den. Men när jag plockar med de små kläderna kan jag få tillbaka lite av den där känslan. Inte kan jag bara skicka iväg de kläderna med tillhörande känslor. Det som är svårt att skiljas från är nog egentligen de där känslorna som sakerna har en förmåga att frammana. Det är lite som när man lyssnar på musik som man inte hört sedan tonåren. Då minns man plötsligt en massa saker och känslor och situationer som man inte tänkt på på många år. Att göra sig av med alla de där sakerna är som att göra sig av med en ganska stor del av en själv. Och det vill jag ju inte. Men jag vill heller inte drunkna i grejjer. Jag blir tokig av att ha en massa saker som jag inte har någon koll på. När jag nu städade bland barnkläderna så hittade jag såklart en massa kläder och skor som jag hade behövt om jag bara hittat dem. Men eftersom de drunknat bland alla andra tusen saker vi har så har jag inte hittat dem. Ett par jättefina fodrade gummistövlar i storlek 22 till exempel. Jag har behövt ett par sådana till Ellen hela hösten, men eftersom jag hela tiden trott att snön och kylan skulle komma veckan efter så köpte jag inga. Och så hade vi ett par där i förrådet hela tiden. I vår kommer hon att ha vuxit ur dem. Sedan hittade jag en massa saker som jag också behövt och köpt nytt av eftersom jag inte vetat att vi redan hade dem. En massa pengar, en massa extra slitage på miljön och en massa stackars människor som jobbat med att tillverka de där kläderna och skorna helt i onödan. Saker som transporterats med fartyg som troligtvis släpper ut spillolja direkt ut i haven och förorenar dem. Kläder som innehåller mängder med flamskyddsmedel och annat gift som både förgiftar våra barn och som sedan sköljs ut i naturen och förgiftar den. Jag blir tokig på sådant. Jag avskyr att vara en del i det hemska och ohållbara  överkonsumtionssamhället, men den här städningen bevisade på ett obarmhärtigt sätt att jag är det. Men nu får det vara stopp. Nu har vi alla barnkläder sorterade storleksvis i kassar. EN storlek per kasse, inte fem storlekar i en jättestor låda som gör att man inte hittar någonting. Och så ett jättebra hyllsystem till alla slalompjäxor, längdskidpjäxor, vinterskor och gummistövlar. Allt står framme synligt. Hädanefter så ska jag bara köpa nya saker när det är något fint klädesplagg som jag eller barnen verkligen vill ha. Eller om vi akutbehöver något och det inte med rimlig arbetsinsats går att få tag i begagnat. Jag ska försöka att inte dra det här in absurdum, men om jag kan minska mina nysaksinköp med sjuttiofem procent och bara köpa det jag verkligen vill ha så hamnar jag nog på en ganska bra nivå.

Hursomhelst, efter en veckas städning så bestämde vi oss för att det fick räcka. Det vi behöver mest av allt är att gå ner i varv. Nu är jag ganska bra där. Jag älskar det här att göra en sak i taget och att inte hasta igenom något. Att duka av tills det verkligen är rent och iordninggjort. Att torka av bordet långsamt och noggrannt. Att inte skynda mig att borsta tänderna. Att göra sak ett färdig innan jag börjar med sak två. Att läsa så mycket jag vill av DN på mornarna. Att ha tid för barnen hela tiden. Att inte lämna och hämta på dagis. Att vara med dem hela tiden. Att inte säga skynda. Det är så skönt så skönt.
Vi har ätit frukost i vardagsrummet och tittat på Pingvinerna från Madagaskar så länge vi velat på morgnarna. När vi slutat att titta så har jag suttit kvar en stund och läst tidningen och barnen har gått och byggt lego eller precis vad de känt för att göra. Vi har inte sagt åt dem att skynda sig att klä på sig eller någonting annat heller. De har bara fått göra exakt det de känt för. Helt underbart. Kravlöst.
Även om det aldrig är sådär värst vilsamt att vara mamma i en småbarnsfamilj där det alltid händer en massa saker som kräver ens arbetsinsats så har vi fått in ett skönt lugn. Semester på det sätt jag tror att den gör bäst nytta. Och skidor har jag hunnit åka också.